Det är så det ska vara.
Vad allt går på högvarv. Jag hinner inte med. Samtidigt vill jag hinna med allt. Allt utom att känna efter och tänka så mycket. Om jag bara kunde gå upp i nånting för en stund. Upp i nånting som stoppar tankarna.. Vi får väl se hur det går. Ikväll är jag barnvakt till 22. Imorgon är det Valborgsmässoafton. När jag var liten var det en av mian favoritdagar på året. Vi får väl se vad jag känner i år.
När du älskar livet..
Mer om det här blir det imorgon, för någon summering av kvällen hinns inte med!
En jädrans händelserik helg!
Hallå!
I fredags minns jag inte riktigt vad jag hade för mig. Vet att jag agerade ballong på något vis men ungefär där stannar minnet. I lördags däremot höll jag på och fejjade här hemma. Jag gjorde i ordning balkongen och nu är den mysigast i Villastan. Jo jo men. Jag vet inte vad som flugit i mig men jag är verkligen i fixartagen och kan inte komma på en dag då jag känt att det inte funnits något att fixa sista tiden. Är i ordning från grunden i myshörnan, köket, Åsas rum, hallen, förrådet och balkongen nu. Och vet ni vad det betyder? Det betyder att jag bara har två utrymmen kvar. Badrummet och vardagsrummet. Badrummet kommer jag ta i en handvändning bara jag får lite tid över och vardagsrummet behöver bara finfilas på så är det också klart.
I lördags var jag dessutom jäkligt sugen på att hitta på något. Men det fanns liksom ingen ledig. Så framåt kvällen började jag känna mig lite ensam, på det jobbigare sättet. Jag cyklade till affären, köpte mig en damtidning med medföljande dvd och en ask vindruvor. Begav mig hemåt och la mig i ett bad. Försökte njuta av ensamheten men jag gillar inte ofrivillig ensamhet. Tänkte på att jag saknar tiden hos Carlos och Inés. Aldrig kände jag mig ensam då. Vid tiotiden fick jag för mig att ta tag i Åsas sjukt stökiga rum. Såg ut som en krigszon där. -På riktigt! Drog lite på det och strax innan elva vibrerade det till i min mobil. Sms från Tobias. Va? Jag trodde inte mina ögon. Kände en så konstig känsla när jag läste hans ord. Brakänsla. Jag har saknat honom såå mycket. Det slutade i alla fall med att han gled upp här vid halv tolv-rycket.
Vi har inte setts på fyra långa månader, och det har knappt gått tre dar utan att jag saknat honom. Det har speglats lite här i bloggen, just för att jag inte kunnat hålla inne med det. Han är en av dem som betyder allra mest för mig. Och att ha varit helt utan honom så länge har känts riktigt riktigt dåligt. Vi såg nån konstig film men jag tror inte nån av oss skulle kunna återberätta den. Jag struntade i det, var bara glad att ha min vän igen. Han var en riktig tröttis och somnade till slut bredvid mig men vaknade då och då. Jag gick och hämtade madrass, täcke och kudde till honom som jag la här bredvid. Vi somnade framåt tretiden och jag var riktigt riktigt trött.
Strax innan fem väckte han mig och jag fattade ingenting. Jag tror det är nån som ringer dig, sa han. Jag tittade på mobilen och såg att jag hade 5 missade samtal från Evelina. Ringde upp och flickan var visst utelåst. Kommer det fler? undrade Tobias. =) Det var bara att trippa ner för alla trapporna insvept i täcket och ta med henne upp. Fram med nytt täcke, ny kudde och så ner med henne i Åsas säng. Bara Tobias kan komma med en sådan fullträff till kommentar vid den tiden på dygnet, nämligen: Brukar du köra fullbokat vandrarhem på helgerna eller? Jag somnade bums men vaknade minuterna senare av Evelinas mobil och framför allt av hennes speciella ringsignal. Det ringde inte en gång kan jag säga och jag fattar inte att hon inte vaknade. Gick in för att se om hon inte kunde svara. Telefonen låg precis bredvid henne och ringde på högsta volym men hon sov som en prinsessa. I desperation försökte jag få bort ljudet på hennes hypade touch-telefon och till slut hade jag nog ändrat alla inställningar som var möjliga.
På morgonen vaknade vi tre under samma tak och historien var roligare än jag har tid att få ner med en orolig Annica under Tyleborns tak bl.a. Jag hade inte fått många timmars sömn men var så glad ändå. Hängde lite med Annica och Evis och cyklade sedan till Vällingby för att sedan hänga hos Evis lite till och slutligen göra fint i Åsas rum. En fulländad helg!
Tack. Jag har saknat dig.
Du sa du behövde tid, du hade tid.
Du sa att jag skulle säga till när. Jag säger till nu. Som du vet, jag väntar på dig så länge du vill men väntar du längre kan jag inte lova att det blir detsamma igen. Du kommer alltid ha din plats i mitt hjärta, men ibland är det som att du bara vill ha den när dörren dit inte är vidöppen. Kan du inte bara gå in igenom den utan att behöva bryta dig in? När jag stänger till lite, då vet jag att du brukar komma. När du har det tungt, när du hör ensamheten knacka på din dörr. När jag sedan bjuder in dig, så finns du inte där. Jag saknar oss. Du sa du behövde tid, du hade tid.
Summer...
Det är typ 1000 grader ute och helt underbart, här ligger jag med min svullnad men vad gör det? Snart är det ju sommar!!
Lite tomt.
Min kind är större än en tennisboll nu och jag känner mig dåsig. Har inte lämnat sängen idag.. Jo, jag la mig på madrassen med täcke och kudde en stund på eftermiddagen, behövde lite frisk luft. Åsa har begett sig till London och några dagar av ensamhet väntar då jag inte kan gå ut. Lyssnar på lite fin musik och tittar för en gångs skull på tv. Varvar Greys anatomy med Sex and the city och Vänner. Helt okej. Men jag önskar jag hade lite sällskap.
Vem behöver Extreme makeover när man kan gå till tandläkaren?
Det var svårt att få till en bild där man riktigt ser hur fin jag är i mitt ballongliknande ansikte. Inte det lättaste att posera i alla fall. Och jag har ont. Dels för att det värker, dels för att kinden är så öm och hård och svullen. Var är min ompysslare?
Något som flög upp i mitt huvud..
Som bekant har jag min bas i sängen för tillfället vilket resulterar i en del funderande. Här om dagen kom jag nämligen att tänka på en av de många skojigheter jag minns av Viktor när vi gick i skolan. Bl.a. påminde hans flickvän Sara mig om när han lurade i Lennart (träslöjdsläraren) att han haft bort Viktors träskåp och han beskrev det så bra att Lennart gick på det och gav honom MVG för en uppgift han inte ens hade gjort. Det fick mig att komma på en rad andra roliga saker som Viktor gjorde, men ett av de roligaste minnena är när vi hade vikarie i musiken. Vikarien pratade om de olika "stämmorna" som finns, såsom alt, tenor, bas och sopran. Sedan frågade hon om det var någon som sjöng i kör. Viktor räckte stolt upp handen högt i luften. Jag gör det! Jag kan försäkra er om att Viktor under de 9 år jag kände honom aldrig sjungit i någon kör. Jag sjunger i en manskör, sa han. Vikarien lyste upp men såg ändå tvivelaktig ut. Och vilken stämma sjunger du då? frågade hon. Bas, svarade Viktor, jag sjunger bas. Sedan följde något ännu roligare och vi fick bita oss i tungan för att inte börja skratta. Jag kan visa, fortsatte han. Vi brukar alltid sjunga upp i min manskör och då gör vi så här, sa han. Sedan ställde han sig upp, sträckte på sig, öppnade munnen och en mörk ton ljöd ur hans mun. Sedan tog han pekfingret och vibrerade det snabbt över adamsäpplet i slutet av varje ton. Han spelade heelt säker på sin sak. Ja, så brukar vi börja, sa han och forstatte sedan: Ska vi börja? Och det gjorde vi. Vi sjöng en rad sånger och Viktor stod upp i högsta beredskap med sitt vibrerande pekfinger över halsen och avslutade varje sångrad med ett vibrerande pekfinger där. Det var grymt kul och jag har många gånger börjat skratta åt det i efterhand.
Fick låna bilden av Viktors flickvän Sara. Tack.
Var rädd om dig..
Fick låna bilden av Viktors flickvän Sara. Tack.
Var rädd om dig..
Flickan och äpplet.
Det gick ganska bra med matintaget igår. Blev 3 glas yoghurt och en tallrik Ost- och broccolisoppa. Med sugrör. Ju mer timmarna gick desto mer växte min kind. Åsa garvade åt min svullnad. Inte jag. Idag ser det ut som jag har ett stort äpple i kinden och mitt ansikte är minst sagt osymmetriskt. Dessutom är det ömt, ömt. Och idag måste jag använda sugrör när jag ska dricka för jag kan inte öppna munnen. Är bara så glad för att detta är tillfälligt, tänker på alla cancersjuka som tvingas dras med detta under långa perioder. Trots det tycker jag att det är läskigt. Gillar inte kroppsförändringar.
Idag hade jag hoppats kunna gå lite på Plantagen, men jag vill helst inte visa mig bland folk när jag ser ut så här. Dessutom har jag ont. Men tar jag mina piller i tid så går det ganska bra.
Det är i alla fall fint väder ute, jag ska försöka komma på nånting att göra som jag är kapabel till.
Idag hade jag hoppats kunna gå lite på Plantagen, men jag vill helst inte visa mig bland folk när jag ser ut så här. Dessutom har jag ont. Men tar jag mina piller i tid så går det ganska bra.
Det är i alla fall fint väder ute, jag ska försöka komma på nånting att göra som jag är kapabel till.
Idag är jag en liten tjej.
Imorse gick jag upp kl. 06:00, gjorde mig en smoothie, en extra stor, för jag har blivit rådd att äta en stor frukost innan den lilla operationen. Det där lät i.o.f.s. helfel, en smoothie kanske inte är en stor frukost, men jag har faktiskt i nästan två deciliter havregryn, en halv deciliter blåbär, en stor banan, 2 deciliiter soyamjölk och en halv deciliter juice. Och det är faktiskt ganska mäktigt. (Mäktigt som i mättande.)
I vilket fall så var jag redo långt innan jag behövde, var hos tandläkaren 20 minuter tidigare än avsatt tid. Satt där i vänrummet med en kille i 14-årsåldern och hans pappa plus lite annat folk. Jag avundades honom som liksom var berättigad att ha med sig en förälder till skillnad från mig. Jag räknas som vuxen för länge sedan men att gå till tandläkaren själv känns dubbelfel. Och att dessutom ta bort en tand på kirurgisk väg utan sällskap känns inte heller tryggt. Jag undrar jag vilket som är värst, att dra ut en tand eller operera bort en?
Det var en tandkirurg och inte min vanliga tandläkare som skulle få bort den, bara det gjorde mig nervös. Men han var toppen. Lite skojig fast samtidigt väldigt väldigt snäll, och han behandlade mig mer som ett barn än som en vuxen fast med väldigt fin respekt. Jag fick göra en ansiktsröntgen, lite speciellt tillvägagångssätt, men han sa att jag var jätteduktig. Först fick jag en bedövningsspruta, efter 15 minuter fick jag en till och mitt i operationen fick jag en tredje.
Jag fick till och med ha en sådan där liten grön skyddsmössa i tunt tyg/papper och ett stort grönt skynke över hela kroppen. Örhängena fick jag ta av mig och de spritade ner hela mitt ansikte så tårarna rann! Det här går bra, tänkte jag men kände hur paniken så smått spred sig. Kunde till och från säga till mig själv att slappna av. Det läskigaste var faktiskt inte när de skar upp för det kändes ingenting, men när de klöv itu tanden gjorde det faktiskt lite ont samt när de skulle få ut den ur tandköttet (Jag vet min historia är fin.) Jag ägnade mig åt att sjunga Nationalsången så många gånger jag kunde för att inte tänka på vad som hände i min mun och med min tand. Den var tydligen väldigt stor och tandläkaren sa att det var en hon, det vill säga en tjejtand. Den besvärliga sorten tyckte han. Hade jag kunnat hade jag faktiskt skrattat lite.
När det var klart fick jag lite information om hur jag ska leva närmaste dygnen. Får bara "äta" flytande och halvfast föda. Sedan fick jag penicillin och smärtstillande tabletter på recept. Han sa att jag inte skulle gymnastisera eller spela fotboll. Som sagt lite skojig var han. Sist av allt, precis innan jag skulle gå sträckte han fram en kartong med massa fina saker i. Vill du ha en ring eller en giraff? För att du var så duktig. Giraffen kanske är bättre om du inte vill ha ringen i näsan. Det blev en liten giraff i plast för ringen var så yttepytteliten så enligt tandläkaren hade den bara fått plats mellan näsborrarna. Tack tandläkaren.
Nu låter det ju ganska smärtfritt det här. Men då vill jag tillägga att jag just återfått livsförmågan. När jag kom hem hade jag så ont att jag inte visste vad jag hette. Har ätit två av de starka tabletterna, en Kåvepenin och en Ibumetin, sedan somnade jag och har sovit tills nu. Är fortfarande alldeles svettig men håller jag munnen alldeles, allldeles stilla så är det uthärdligt åtminstone.
Mamma har fyllt upp min kyl med vaniljyoghurt, blåbärssoppa, juice, Gulaschsoppa, potatis- och purjosoppa samt Ost- och broccolisoppa. Inte för att jag kan äta än på ett tag, men så småning om.
Det som inte dödar stärker, visst är det väl så?
I vilket fall så var jag redo långt innan jag behövde, var hos tandläkaren 20 minuter tidigare än avsatt tid. Satt där i vänrummet med en kille i 14-årsåldern och hans pappa plus lite annat folk. Jag avundades honom som liksom var berättigad att ha med sig en förälder till skillnad från mig. Jag räknas som vuxen för länge sedan men att gå till tandläkaren själv känns dubbelfel. Och att dessutom ta bort en tand på kirurgisk väg utan sällskap känns inte heller tryggt. Jag undrar jag vilket som är värst, att dra ut en tand eller operera bort en?
Det var en tandkirurg och inte min vanliga tandläkare som skulle få bort den, bara det gjorde mig nervös. Men han var toppen. Lite skojig fast samtidigt väldigt väldigt snäll, och han behandlade mig mer som ett barn än som en vuxen fast med väldigt fin respekt. Jag fick göra en ansiktsröntgen, lite speciellt tillvägagångssätt, men han sa att jag var jätteduktig. Först fick jag en bedövningsspruta, efter 15 minuter fick jag en till och mitt i operationen fick jag en tredje.
Jag fick till och med ha en sådan där liten grön skyddsmössa i tunt tyg/papper och ett stort grönt skynke över hela kroppen. Örhängena fick jag ta av mig och de spritade ner hela mitt ansikte så tårarna rann! Det här går bra, tänkte jag men kände hur paniken så smått spred sig. Kunde till och från säga till mig själv att slappna av. Det läskigaste var faktiskt inte när de skar upp för det kändes ingenting, men när de klöv itu tanden gjorde det faktiskt lite ont samt när de skulle få ut den ur tandköttet (Jag vet min historia är fin.) Jag ägnade mig åt att sjunga Nationalsången så många gånger jag kunde för att inte tänka på vad som hände i min mun och med min tand. Den var tydligen väldigt stor och tandläkaren sa att det var en hon, det vill säga en tjejtand. Den besvärliga sorten tyckte han. Hade jag kunnat hade jag faktiskt skrattat lite.
När det var klart fick jag lite information om hur jag ska leva närmaste dygnen. Får bara "äta" flytande och halvfast föda. Sedan fick jag penicillin och smärtstillande tabletter på recept. Han sa att jag inte skulle gymnastisera eller spela fotboll. Som sagt lite skojig var han. Sist av allt, precis innan jag skulle gå sträckte han fram en kartong med massa fina saker i. Vill du ha en ring eller en giraff? För att du var så duktig. Giraffen kanske är bättre om du inte vill ha ringen i näsan. Det blev en liten giraff i plast för ringen var så yttepytteliten så enligt tandläkaren hade den bara fått plats mellan näsborrarna. Tack tandläkaren.
Nu låter det ju ganska smärtfritt det här. Men då vill jag tillägga att jag just återfått livsförmågan. När jag kom hem hade jag så ont att jag inte visste vad jag hette. Har ätit två av de starka tabletterna, en Kåvepenin och en Ibumetin, sedan somnade jag och har sovit tills nu. Är fortfarande alldeles svettig men håller jag munnen alldeles, allldeles stilla så är det uthärdligt åtminstone.
Mamma har fyllt upp min kyl med vaniljyoghurt, blåbärssoppa, juice, Gulaschsoppa, potatis- och purjosoppa samt Ost- och broccolisoppa. Inte för att jag kan äta än på ett tag, men så småning om.
Det som inte dödar stärker, visst är det väl så?
Jag saknar min vän.
Till att börja med, jag är på skitbra humör, jag är verkligen det och allt känns verkligen såå bra. Men fan vad jag saknar min vän. Jag fattar ingeting. Näe, jag fattar inte. Ett litet mail om att jag vet att jag kanske inte är världens bästa vän just nu. Och något om att han önskar att jag ger honom lite tid. Visst vill jag ge honom all tid i världen och jag vet att jag alltid kommer vänta på honom om det behövs. Men jag fattar inte varför jag ska behöva vänta. jag ska bättra mig. lovar. kan inte säga när. men det ska jag. Tiden bara går. Han har väl sina orsaker men när jag ändå hörde av mig för att jag saknar honom så slängde han bara otrevliga ord i ansiktet på mig. Han är ändå min bästa vän nånstans där inne. Kom tillbaka!
Lek inte med elden.
Inatt vaknade jag klockan 03:45. Katten kräktes och Åsa ropade inifrån sig: JESSICAAA, katten KRÄÄÄKS! Jo tack jag hörde väl det jag, han befann sig just nedanför min säng så nog hörde jag det. Inte jättekul att gå upp och torka. Sov till 7 ungefär men låg kvar till åtta och fick cykla i räääserfart till jobbet. Lång dag, kom hem vid 20. Men det var skojigt! Vi hade brandövning och jag fick prova på att släcka riktig eld med brandspruta och kväva elden med en brandfilt på en brinnande docka. Så nu kan jag det.
Jag ska faktiskt ta och sova nu bumd, behöver det, imorgon väntar en ännu längre dag. Men det ska bli roligt. Godnatt på er!
Myssöndag!
Vaknade vid 9 imorse och gjorde mig en god frukost bestående av rostat grovbröd med ost, ett ägg, juice och röda vindruvor. Det var tio gånger godare än det låter. Efter det gick jag och Evelina på en långpromenad fast i lagom takt eftersom vi båda fortfarande är ganska förkylda. På vägen råkade vi gå förbi Viktors föräldrar men de höll på och vårstädade och grävde så det blev lite konstigt för vi fattade inte att det var dem förrän vi var halvvägs förbi dem. Men jag blev så glad att se att de var ute i vårsolen och tog sig för något. Deras dagar kan inte vara lätta. Såhär i efterhand önskar jag såklart att jag hade vänt mig om och hejat men samtidigt, jag har inte sett Viktor på två år och jag tror inte ens de känner igen mig. Men det blir så tokigt ändå för jag känner ju igen dem och visst hälsar man då.
Vi tog en sväng igenom skogen och förbi golfbanan, sedan gick vi hem till Evelina. Tina hade bakat cheesecake och brownies, mums vad gott! Det fikade vi med på altanen. Sedan kom Annica förbi och vi babblade på om det mesta. Tittade på gamla bilder och i skolkataloger.
Vi åt lite och tog en kort sväng till macken, sedan upp till mig och matade lilla katten som fortfarande inte har något namn.
Jag ska ta och sova bums, önskar jag hade sovit för en timme sedan men så är inte fallet. Imorgon väntar en lång dag. Jag gillar att det är vår. På onsdag ska jag operera bort en av mina vsidomständer. Jag tycker faktiskt det är riktigt läskigt och det finns ju knappt någon vinning på det. Visst, jag slipper ha ont i framtiden, men här och nu är det bara läskigt och obehagligt och dyrt. 2200 kr ska de ha för kalaset. Semesterkassan blev genast magrare! Men mest är det läskigt.
Vi tog en sväng igenom skogen och förbi golfbanan, sedan gick vi hem till Evelina. Tina hade bakat cheesecake och brownies, mums vad gott! Det fikade vi med på altanen. Sedan kom Annica förbi och vi babblade på om det mesta. Tittade på gamla bilder och i skolkataloger.
Vi åt lite och tog en kort sväng till macken, sedan upp till mig och matade lilla katten som fortfarande inte har något namn.
Jag ska ta och sova bums, önskar jag hade sovit för en timme sedan men så är inte fallet. Imorgon väntar en lång dag. Jag gillar att det är vår. På onsdag ska jag operera bort en av mina vsidomständer. Jag tycker faktiskt det är riktigt läskigt och det finns ju knappt någon vinning på det. Visst, jag slipper ha ont i framtiden, men här och nu är det bara läskigt och obehagligt och dyrt. 2200 kr ska de ha för kalaset. Semesterkassan blev genast magrare! Men mest är det läskigt.
En gång bodde jag i Trosa.
Vilka jäkla känslor man kan återskapa Jag spelar massa gammal musik för Åsa och det är så häftigt hur man kan resa tillbaka i tiden med lite musik. Några låtar som gick varma på våra stereos 2001 - 2002 var dessa:
Från det ena till det andra, idag är en sådan där dag man ska vara riktigt jäkla lycklig över. En sådan där "normaldag" när man inte har någonting att klaga på. En sådan där dag som man då och då önskar sig, när man är mitt i nånting som är allt annat än vanligt, när man går igenom någonting svårt eller när något oroar och gnager inom en. För idag sken solen, den skiner fortfarande, mitt största bekymmer har varit städningen som inte ens var något bekymmer. Jag har gjort så fint så. Mamma, Johan och Österman kom hit och fikade med blåbärsbakelser och muffins och nu ska jag och Åsa ut och cruisa lite, hehe, back to fifteen =P
Från det ena till det andra, idag är en sådan där dag man ska vara riktigt jäkla lycklig över. En sådan där "normaldag" när man inte har någonting att klaga på. En sådan där dag som man då och då önskar sig, när man är mitt i nånting som är allt annat än vanligt, när man går igenom någonting svårt eller när något oroar och gnager inom en. För idag sken solen, den skiner fortfarande, mitt största bekymmer har varit städningen som inte ens var något bekymmer. Jag har gjort så fint så. Mamma, Johan och Österman kom hit och fikade med blåbärsbakelser och muffins och nu ska jag och Åsa ut och cruisa lite, hehe, back to fifteen =P
Jag beundrar.
Slutade klockan 13:30 idag. Vilken fantastisk tid. Svisch sa det bara så skulle jag cykla hem. Jag lade mig bara lite grann på sängen och såg ut på det fina vädret utanför. Är fortfarande dundertäppt i näsan förresten och har liksom inte hunnit börja njuta av det vackra vädret fysiskt än. Som sagt, skulle bara ligga där på sängen lite, lite grann, och vad händer? Jag vet faktiskt inte men vad jag vet är att jag plötsligt rycker till av vibrationen från min mobil och försöker svara men det går inte för handen jag vill svara med är bortdomnad. Jag lyckades liksom somna på den, som tur var hann jag svara med den andra. Hoppsan, 45 minuter hade plötsligt gett sig av nånstans långt bort.
Jag tror jag ska ta på mig de där handskarna nu, inte hårdhandskarna men nästintill, arbetarhandskarna får det nog bli. Ska försöka få lite helgfint här. Det är ju såå nära nu. Ska sätta på stereon på hög volym och jobba jobba jobba. Eyvind får sällskapa mig bäst han vill. Maken till sällskaplig katt det där. Han är överallt där jag är, förutom när Åsa är hemma, då hänger han efter henne. När jag äter, ja då sitter han på stolen mitt emot, när jag går på toa, ja då ska han med, när jag är på balkongen, ja då är han där.
Men nu mina vänner, nu vankas det helg! Och jag hoppas städningen skyndar på helgkänslan!
Jag tror jag ska ta på mig de där handskarna nu, inte hårdhandskarna men nästintill, arbetarhandskarna får det nog bli. Ska försöka få lite helgfint här. Det är ju såå nära nu. Ska sätta på stereon på hög volym och jobba jobba jobba. Eyvind får sällskapa mig bäst han vill. Maken till sällskaplig katt det där. Han är överallt där jag är, förutom när Åsa är hemma, då hänger han efter henne. När jag äter, ja då sitter han på stolen mitt emot, när jag går på toa, ja då ska han med, när jag är på balkongen, ja då är han där.
Men nu mina vänner, nu vankas det helg! Och jag hoppas städningen skyndar på helgkänslan!
Kära publik.
Jag har egentligen bara en viktig sak att säga, följande:
Dö förkylningsjävel, dö!!
För vet ni nu är jag trött på att vara förkyld, jag är trött på att inte kunna ringa ett formellt samatal eller svara i telefon på jobbet då risken är stor att mottagaren/påringaren förväxlar mig med en 12-årig flicka som just förlorat sitt marsvin, jo för det är så jag låter. Go away!
Jag är sur för att jag inte kan promenera som jag vill och jag är sur för att jag i två hela dagar har längtat efter att få krypa ner under ett varmt täcke och sova sova sova. Det är inte meningen att man ska sova sig igenom livet. Och det är än mindre meningen att man går igenom livet önskandes att få sova. Jag får nog prova det där med att tvätta händerna med flytande tvål igen. Det ska man visst bli frisk av.
Jag ägnar mig åt att längta lite istället för att vara butter. Förkylningar går ju över även om den här inbitna skitförkylningen tycks älska mig. Myggor och förkylningar tycks vara vad som fastnar för mig och stannar. Min myggallergi som jag varje år får för mig ha flytt förresten, hade nästan glömt den, men bara nästan. Jag får vänta och se hur det går med årets myggor.
Så vad längtar jag efter då? Jag längtar efter en dag som startar med att jag slår upp ögonen och känner energin flöda. Jag längtar efter att fixa det sista här i lägenheten i min stora vårhem-makeover. Att ta ett bad, fyllas med energi, smörja in mig med en väldoftande lotion (det går inte nu för jag fryser så jag skakar varje avklädd minut) och sedan måla naglarna i någon vacker färg. Sedan längtar jag efter att med min egen röst kunna ringa ett samtal till någon trevlig vän för att sedan ge mig ut i aprilsolen, gå några raska promenader, laga inspirerad mat och ta mig tillbaka till Friskis, har inte varit där på 1 månad nu. Ni hör ju, detta går inte.
Jag somnar nu. Va fan. Jag somnar faktiskt nu ZzzzzZzzZzZZzzzzzZzz
Dö förkylningsjävel, dö!!
För vet ni nu är jag trött på att vara förkyld, jag är trött på att inte kunna ringa ett formellt samatal eller svara i telefon på jobbet då risken är stor att mottagaren/påringaren förväxlar mig med en 12-årig flicka som just förlorat sitt marsvin, jo för det är så jag låter. Go away!
Jag är sur för att jag inte kan promenera som jag vill och jag är sur för att jag i två hela dagar har längtat efter att få krypa ner under ett varmt täcke och sova sova sova. Det är inte meningen att man ska sova sig igenom livet. Och det är än mindre meningen att man går igenom livet önskandes att få sova. Jag får nog prova det där med att tvätta händerna med flytande tvål igen. Det ska man visst bli frisk av.
Jag ägnar mig åt att längta lite istället för att vara butter. Förkylningar går ju över även om den här inbitna skitförkylningen tycks älska mig. Myggor och förkylningar tycks vara vad som fastnar för mig och stannar. Min myggallergi som jag varje år får för mig ha flytt förresten, hade nästan glömt den, men bara nästan. Jag får vänta och se hur det går med årets myggor.
Så vad längtar jag efter då? Jag längtar efter en dag som startar med att jag slår upp ögonen och känner energin flöda. Jag längtar efter att fixa det sista här i lägenheten i min stora vårhem-makeover. Att ta ett bad, fyllas med energi, smörja in mig med en väldoftande lotion (det går inte nu för jag fryser så jag skakar varje avklädd minut) och sedan måla naglarna i någon vacker färg. Sedan längtar jag efter att med min egen röst kunna ringa ett samtal till någon trevlig vän för att sedan ge mig ut i aprilsolen, gå några raska promenader, laga inspirerad mat och ta mig tillbaka till Friskis, har inte varit där på 1 månad nu. Ni hör ju, detta går inte.
Jag somnar nu. Va fan. Jag somnar faktiskt nu ZzzzzZzzZzZZzzzzzZzz
15:e april.
När jag gick i gymnasiet så gjorde jag en egen version av den underbara låten ovan. Kan tyckas att jag förstörde den lite men dessvärre (enligt mig) minns jag inte alla verserna, bara de två första. De gick såhär:
Två tjocka barn, ser jag på McDonalds, McDonalds varje dag. Det var vers 1. Sedan kom vers 2: En tjock familj, ser jag på Sibylla, Sibylla är en grill. Sedan följde säkert 7 verser inehållandes olika konstellationer av människor som jag "sett" här och var. Hanna, Mikaela? Minns ni? Vet att Sofia Hult diggade dessa iaf.
"Jag är så mycket känslomänniska, eller jag vet inte.. Jag är nästan helt säker på det."
Det finns en film som heter Ogifta Par. Det är min favoritfilm och det finns inte en replik i den filmen jag inte gillar. "Jag är så mycket känslomänniska, eller jag vet inte.. Vad tror du? Jag är nästan helt säker på det" är en av replikerna som kommer ur Lena Endres mun. Nog fan är vi känslomänniskor mina vänner, men ibland v e t man inte. Jag har just kommit upp ur ett entimmesbad och fick en sådan där liten stund då det blir tid till att tänka fastän man inte helt har planerat det. Varför använder man ordet tänka så fel? Fundera heter det i sammanhanget..
Jaja, i vilket fall.. När jag funderar så kan det bli på 2 sätt:
1: Jag tänker positivt och så blir det oftast bra.
2: Jag tänker negativt och så blir det oftast inte bra.
Men: (Ni känner till mina men nu.)
Ibland finns det ett 3:e sätt och om man vänder på det kan man se det som ett 4:e sätt. Nämligen:
3: Jag tänker positivt men har en negativ känsla i kroppen, nånting som inte riktigt går att styra. Jag tänker att det gör inget att jag fortfarande inte vet exakt vad jag vill syssla med i framtiden, och det gör inget att jag inte väger 50 kg, det gör heller inget att jag och Hampus inte sågs i helgen trots 3:e försöket och det gör absolut ingenting att jag har några av mina bästa vänner långt bort för de finns ju där. Fan vad svårt det är då när jag verkligen tycker som dessa påståenden men den där "litenkänslan" finns i kroppen.
4: Jag tänker negativt och inser att vissa saker verkligen kunde vara bättre men det negativa liksom bara rinner av mig. Ett lyckorus finns där, en säkerhet, ett leende vilar på mina läppar. Jag tänker att va fan, jag har 200 kronor kvar på kontot med 11 dagar kvar till löning och så skrattar jag åt det, känner en vibration från mobilen och läser några sockersöta rader från någon som berör utan att jag bett om det eller hoppats på det. Jag tänker att jävla skitförkylning som aldrig släpper men så hinner det inte gå mer än 3 sekunder så börjar jag tänka på allt jag ska göra när jag är frisk. Eller så tänker jag Var är min lilla Stisse nånstans och så gör det sådär lite ont i hjärtat men så kryper Eyvind upp och buffar sitt huvud mot min haka och så tänker jag i stället på hur många mysiga stunder jag faktiskt fick med den där speniga lilla kissen som tog sig igenom allt. Vad klurigt och samtidigt lätt det är då när vad jag tycker inte ens biter på mig själv och enbart den där "nöjdkänslan" finns i kroppen.
I miss him but now I know that we share the words in silence for a while.
Jaja, i vilket fall.. När jag funderar så kan det bli på 2 sätt:
1: Jag tänker positivt och så blir det oftast bra.
2: Jag tänker negativt och så blir det oftast inte bra.
Men: (Ni känner till mina men nu.)
Ibland finns det ett 3:e sätt och om man vänder på det kan man se det som ett 4:e sätt. Nämligen:
3: Jag tänker positivt men har en negativ känsla i kroppen, nånting som inte riktigt går att styra. Jag tänker att det gör inget att jag fortfarande inte vet exakt vad jag vill syssla med i framtiden, och det gör inget att jag inte väger 50 kg, det gör heller inget att jag och Hampus inte sågs i helgen trots 3:e försöket och det gör absolut ingenting att jag har några av mina bästa vänner långt bort för de finns ju där. Fan vad svårt det är då när jag verkligen tycker som dessa påståenden men den där "litenkänslan" finns i kroppen.
4: Jag tänker negativt och inser att vissa saker verkligen kunde vara bättre men det negativa liksom bara rinner av mig. Ett lyckorus finns där, en säkerhet, ett leende vilar på mina läppar. Jag tänker att va fan, jag har 200 kronor kvar på kontot med 11 dagar kvar till löning och så skrattar jag åt det, känner en vibration från mobilen och läser några sockersöta rader från någon som berör utan att jag bett om det eller hoppats på det. Jag tänker att jävla skitförkylning som aldrig släpper men så hinner det inte gå mer än 3 sekunder så börjar jag tänka på allt jag ska göra när jag är frisk. Eller så tänker jag Var är min lilla Stisse nånstans och så gör det sådär lite ont i hjärtat men så kryper Eyvind upp och buffar sitt huvud mot min haka och så tänker jag i stället på hur många mysiga stunder jag faktiskt fick med den där speniga lilla kissen som tog sig igenom allt. Vad klurigt och samtidigt lätt det är då när vad jag tycker inte ens biter på mig själv och enbart den där "nöjdkänslan" finns i kroppen.
I miss him but now I know that we share the words in silence for a while.
Små lätta moln..
Låååång härlig dag.
-Mopedfärd
-Familjeträff på uppfarten
-Cykeltur
-Köksputs
-Vårstädning av lägenhet
-Se-på-när-någon-annan-äter-pizza
-Plopp Lakrits-intag
-Beckfilm
-Upptäckt
-Godnatt!!
Den stora upptäckten idag:
Smilla/Smulan/Signe/Sassa/Lussan/Stella/Esmeralda/Iris/Disa/Jossan/Decibel/Alma/Malin är en pojkkatt!!! Hör och häpna! Jag tror att han heter Fabian, men vi vet inte riktigt.. Kan vara så att han heter Oscar också. Eller Morgan. Kanske Svante. Eller Eyvind. Det är svårt att se. Vill ni hjälpa mig med nya förslag?
-Mopedfärd
-Familjeträff på uppfarten
-Cykeltur
-Köksputs
-Vårstädning av lägenhet
-Se-på-när-någon-annan-äter-pizza
-Plopp Lakrits-intag
-Beckfilm
-Upptäckt
-Godnatt!!
Den stora upptäckten idag:
Smilla/Smulan/Signe/Sassa/Lussan/Stella/Esmeralda/Iris/Disa/Jossan/Decibel/Alma/Malin är en pojkkatt!!! Hör och häpna! Jag tror att han heter Fabian, men vi vet inte riktigt.. Kan vara så att han heter Oscar också. Eller Morgan. Kanske Svante. Eller Eyvind. Det är svårt att se. Vill ni hjälpa mig med nya förslag?
Sunny Sunday!
Solen är uppe, även om den inte verkar lysa riktigt lika starkt som igår. Det var som mest 18 (!) grader igår i skuggan. Helt vansinnigt! Jag ska springa ner och kolla om det finns en ledig tvättid, sedan ska jag fortsätta med att göra iordning mitt hem för våren också. Och om några timmar kommer Åsa med sin nya moppe. Hihi. Skojigt! Jag ska försöka mig på ett förarbevis så jag också kan låna den ibland. Kanon!
You brought my life back.
Det är så soligt ute. Och jag forsätter tampas med min sjukdom. Igår fick jag en elektronisk blomma, fast den var visst riktig sa han, köpt i en blomsteraffär. Fick som en liten bild per sms. Jag tyckte det var rart, han tyckte det var ärligt. Fint tycker jag.
Jag drömde en mardröm i natt. Jag blev så ledsen och nu när jag är vaken så har jag som panik för att det ska bli så på riktigt och om det händer vet jag inte hur jag ska handskas med det. För förr eller senare kommer det väl hända.
Någon som figurerar under namnet Halope håller mig ovanför ytan.
Skärtorsdag från sängen.
Jag ligger och klurar på ett namn åt lilla Toffsan här. Det är svårt. Jag frågade pappa vad han tyckte. Malin tyckte han var ett bra namn. Tydligen nån gammal SSK-spelare som kallats för Malin. Vill ni hjälpa mig? Jag har gjort en liten lista. Vad tycker ni?
Signe
Sassa
Smulan
Lussan
Stella
Esmeralda
Iris
Disa
Jossan
Decibel
Alma
Den som inte söker, finner!
Hej, godmorgon, godmiddag, tja!
Jag är fortfarande alldeles för förkyld för att det ska vara mysigt men jag gillar att det är blött ute och att solen vilar sig idag. Vet ni? Vet ni? Vet ni? Jo, jag blev ju så väldigt, väldigt ledsen när Stisse dog och sa till mig själv att aldrig nånsin skaffa mig ett djur igen. Det har jag inte tänkt heller men igår hos mamma så berättade hon att det kommit en vilsen kisse till dem som bara jamar och jamar och slukar maten när den får lite. Den har bott under mammas pressening en tid och igår fick jag syn på det lilla livet. Vilken liten sötnos. Jag smälte direkt och inte blev det värre av att se likheterna med min älskade Stisse.
Det regnade och var ruggigt och jag och mamma tyckte så synd om den lilla kissen. Men hos mamma bor ju redan Molly och Österman (som för övrigt var mäkta nyfikna på den nya) så att låta den vila lite där kändes inte som det bästa. Till min stora lycka tyckte mamma också att det vore mycket lämpligt om jag tog hand om kissen tills vi hittar ägaren. (Ni vet, bortsprugna djur har ju en tendens att hitta mig.) Sagt och gjort, kissen följde med mig hem tillsammans med Mollys dietmat, kattlåda och transportbur. Och hon (jag tror att det är en hon) gick direkt och strök sig mot möblerna här hemma för att sedan somna i soffan. Och hela natten har hon sovit på kudden bredvid mig och frtfarande i detta nu ligger hon här bredvid.
Det är svårt när man inte vet vad ett djur heter, så just nu kallar jag henne Åsa. Det är praktiskt. Då behöver jag bara ropa en gång så lystrar två. Men om jag skulle få behålla henne så kanske ett annat namn vore lämpligt även om jag tycker att Åsa är ett ytterst lämpligt kattnamn.
Jag behöver er hjälp, har ni några förslag? Jag ska publicera en liten lista sedan, så kan ni hjälpa mig genom att säga vilket namn ni tycker är bäst.
Igår satt jag och lilla tjejen i mammas badrum
Jag är fortfarande alldeles för förkyld för att det ska vara mysigt men jag gillar att det är blött ute och att solen vilar sig idag. Vet ni? Vet ni? Vet ni? Jo, jag blev ju så väldigt, väldigt ledsen när Stisse dog och sa till mig själv att aldrig nånsin skaffa mig ett djur igen. Det har jag inte tänkt heller men igår hos mamma så berättade hon att det kommit en vilsen kisse till dem som bara jamar och jamar och slukar maten när den får lite. Den har bott under mammas pressening en tid och igår fick jag syn på det lilla livet. Vilken liten sötnos. Jag smälte direkt och inte blev det värre av att se likheterna med min älskade Stisse.
Det regnade och var ruggigt och jag och mamma tyckte så synd om den lilla kissen. Men hos mamma bor ju redan Molly och Österman (som för övrigt var mäkta nyfikna på den nya) så att låta den vila lite där kändes inte som det bästa. Till min stora lycka tyckte mamma också att det vore mycket lämpligt om jag tog hand om kissen tills vi hittar ägaren. (Ni vet, bortsprugna djur har ju en tendens att hitta mig.) Sagt och gjort, kissen följde med mig hem tillsammans med Mollys dietmat, kattlåda och transportbur. Och hon (jag tror att det är en hon) gick direkt och strök sig mot möblerna här hemma för att sedan somna i soffan. Och hela natten har hon sovit på kudden bredvid mig och frtfarande i detta nu ligger hon här bredvid.
Det är svårt när man inte vet vad ett djur heter, så just nu kallar jag henne Åsa. Det är praktiskt. Då behöver jag bara ropa en gång så lystrar två. Men om jag skulle få behålla henne så kanske ett annat namn vore lämpligt även om jag tycker att Åsa är ett ytterst lämpligt kattnamn.
Jag behöver er hjälp, har ni några förslag? Jag ska publicera en liten lista sedan, så kan ni hjälpa mig genom att säga vilket namn ni tycker är bäst.
Igår satt jag och lilla tjejen i mammas badrum
Livet från en säng på 3:e våningen.
Den har dagen blev kanske inte helt optimal, men jag har definitivt gjort det bästa av den. Till att börja med sov jag till halv nio. Kände direkt att detta inte skulle bli en av mina bättre dagar. Seg i näsan för att uttrycka mig milt och en påtaglig huvudvärk, mina små ögon tycktes vara ännu mindre och kroppen kändes bara tung. MEN:
Nu är ju inte jag den negativt tänkande tjejen, nix, jag väljer att se så mycket jag bara kan från den ljusa sidan. Så jag hasade mig till köket, stoppade ner två mackor i brödrosten, blandade ihop en digistivesmoothie och fick i mig alltihop. Till och med lite Lönnebergaskinka på toppen. Sedan var jag en duktig tjej och tog med mig vatten till sängen som jag smuttade på och låg och stirrade upp i taket och försökte att inte kika ut (vilket är väldigt svårt när i prinip hela den högra väggen är tre stora fönster.) Jag pratade lite med pappa, pratade lite med mamma, lite med Mikaela. Sedan somnade jag.
Vaknade men kände mig inte ett dugg piggare. Drog ut våran stora madrass på balkongen samt några täcken och kuddar och la mig där i solen och somnade. Vaknade med om möjligt ännu värre huvudvärk. Gick in och tog tempen, 38 grader, men kände mig ändå knockad. Såg att Inés ringt men orkade inte ringa upp. Somnade igen.
Vaknade och funderade över om det fanns något bra sätt att bli frisk på. Sökte lite på internet om fökylningar. Hittade något som kan liknas vid Vårdguiden. Jag trodde inte mina ögon. Ville ha lite tips och det första tipset var: Tvätta händerna. Ehm, okej tänkte jag och läste vidare. En hel uppsats följde, nämligen detta:
- Ta bort alla ringar, klockor och annat som sjukdomsalstrarna kan gömma sig bakom.
- Skölj händerna med ljummet vatten.
- Sätt lite flytande tvål på en hand. Hårda tvålar är inte lika hygienska.
- Gnid in båda händerna med tvålen.
- Se till att tvålen når hela huden och mellan fingrarna.
- Skölj händerna med rent vatten åtminstone 15 sekunder.
- Använd en ren pappersbit för att stänga av vattenkranen.
- Torka händerna med en pappershandduk.
- Återfukta händerna med kräm för att inte torka ut huden.
Jag blev helt full i skratt! Vem tvättar den ena handen bara? Vem tvättar enbart delar av händerna? Och rent vatten, ska det verkligen vara nödvändigt? Jag ska absolut prova deras tips för att bli av med min förkylning. De hade också tips på hur man kunde göra för att inte smitta andra i hemmet. Nämligen:
- Undvik att ta i varandra.
- Använd pappersnäsdukar som kastas efter användning. (Varför då?)
- Smittspridaren bör hålla avstånd när denne hostar och nyser.
- Det är bra att hålla för munnen när man hostar eller nyser. (Nähä?! Det kan ni inte meena!)
- Håll ytor, leksaker, dörrhandtag m.m. rena. (Vad är ytor?)
- Undvik att vistas i samma rum. (Hur gör personer som bor i en etta?)
Detta har jag levt på resten av dagen. Humöret blev mycket bättre. Har bara ringt mamma 3 gånger, pappa 2, Åsa 2 och Mikaela 1.
Inés gav mig några bättre tips än den där Wanna be Vårdguiden, nämligen att dricka mycket, kissa mycket, bädda rent, äta det jag är sugen på och duscha. Hihihi. Livet härifrån sängen på 3:e våningen blir i alla fall inte bättre än man gör det! Nu ska jag äta lite av godiset Åsa köpt till mig. Tack lillis!
Jag vill ut!
Förhastat.
Blir ingen promenad till mamma, jag är för sjuk. Orkar knappt röra mig här hemma. Blir Åsas pannbiffar med potatis, sås och lingonsylt istället.
Allt har sin tid. Så också sorgen.
Jag är förkyld, dunderförkyld. Men igår var jag duktig och städadde med ett par alvedon i kroppen. Idag går inte det. Jag är för sjuk. Det var en fin dag igår, precis som idag, solig och nästintill molnfri. Martin skulle fyllt 22 år. Det gjorde han inte men han hade i vilket fall födelsedag, det kan ingen ta ifrån honom. Inés ringde mig på dan. Hon undrade om jag ville cykla lite med henne nån dag eller komma över. Men just då kände jag mig inte tillräckligt pigg, lovade i alla fall att komma förbi i dagarna.
Lite senare skickade hon ett sms och frågade om jag ville cykla till Griftegården med henne, bara en liten stund och vattna Martins blommor. Jag sa ja. Ville ändå träffa henne även om jag var ganska kraftlös. Jag är ju iallafall sjuk och lycklig, det är värre att vara frisk och olycklig.
Långsamt cyklade vi, för jag orkade inte trampa så fort. Jag lämnade en liten grej till Martin och Inés gjorde fint. På våren är det så fint där. Men jag kan bara slås av en enda tanke när jag är där. Och det är hur fel det är. Varför skulle han försvinna? Varför skulle två föräldrars liv stanna upp och deras tillvaro förvandlas till sorg? Alltid, alltid har familjen Escobar varit de glada, de trevliga, de öppna, de leendes. Men inte nu. Inte som då. Jag känner mig arg när jag är där och ser de fina breven, blommorna och fotona. Vi kommer liksom inte längre.
Såg att Martins gästbok på Facebook fylldes allteftersom timmarna gick igår. Jag valde att inte skriva något. Min hälsning får finnas på kyrkogården. Jag känner inte för att dela med andra längre. Jag är ingen del av hans vänner. Jag är en del av mig och honom och jag ser ingen mening med att dela längre. Jag känner ingen gemenskap med alla de som kallar sig Martins vänner. Vi har alla vår historia med honom och i grunden så kommer vi alltid vara två och två i våra relationer till Martin.
Jag mår inte så dåligt över Martin längre. Jag har den sista tiden accepterat. Jag har mängder av minnen som jag vill glädjas åt, inte fundera över. Inga svar finns och de eventuella svar jag kan få finns inuti mig. Jag säger inte att sorgen är över, den finns långt där inne. Men den tar inte över min vardag längre. Jag vet vilken glad kille Martin var, hur han tyckte att livet skulle levas och det är det som jag vill ta med mig. Sorgen har sin tid, men jag kommer inte ge den övertaget i mitt liv. Martin skulle aldrig vilja det.
Ska ta på mig lite varma kläder och promenera till mamma och ta en sväng med Österman. För just nu är det tiden på året som jag älskar.
Lite senare skickade hon ett sms och frågade om jag ville cykla till Griftegården med henne, bara en liten stund och vattna Martins blommor. Jag sa ja. Ville ändå träffa henne även om jag var ganska kraftlös. Jag är ju iallafall sjuk och lycklig, det är värre att vara frisk och olycklig.
Långsamt cyklade vi, för jag orkade inte trampa så fort. Jag lämnade en liten grej till Martin och Inés gjorde fint. På våren är det så fint där. Men jag kan bara slås av en enda tanke när jag är där. Och det är hur fel det är. Varför skulle han försvinna? Varför skulle två föräldrars liv stanna upp och deras tillvaro förvandlas till sorg? Alltid, alltid har familjen Escobar varit de glada, de trevliga, de öppna, de leendes. Men inte nu. Inte som då. Jag känner mig arg när jag är där och ser de fina breven, blommorna och fotona. Vi kommer liksom inte längre.
Såg att Martins gästbok på Facebook fylldes allteftersom timmarna gick igår. Jag valde att inte skriva något. Min hälsning får finnas på kyrkogården. Jag känner inte för att dela med andra längre. Jag är ingen del av hans vänner. Jag är en del av mig och honom och jag ser ingen mening med att dela längre. Jag känner ingen gemenskap med alla de som kallar sig Martins vänner. Vi har alla vår historia med honom och i grunden så kommer vi alltid vara två och två i våra relationer till Martin.
Jag mår inte så dåligt över Martin längre. Jag har den sista tiden accepterat. Jag har mängder av minnen som jag vill glädjas åt, inte fundera över. Inga svar finns och de eventuella svar jag kan få finns inuti mig. Jag säger inte att sorgen är över, den finns långt där inne. Men den tar inte över min vardag längre. Jag vet vilken glad kille Martin var, hur han tyckte att livet skulle levas och det är det som jag vill ta med mig. Sorgen har sin tid, men jag kommer inte ge den övertaget i mitt liv. Martin skulle aldrig vilja det.
Ska ta på mig lite varma kläder och promenera till mamma och ta en sväng med Österman. För just nu är det tiden på året som jag älskar.
Mmmm, mums, man får inte vara dum.
Känner mig lite orkeslös men har gjort en ordentlig ansträngning här hemma och nu när krafterna börjar tryta gav jag mig på en ny sorts smoothie. Det blev en riktigt kalasig en som jag tycker att ni alla ska prova. Mitt eget recept! Du behöver:
1 hel banan
2 dl mjölk/soyamjölk (jag tycker soyamjölken blir godare)
1/2-1 dl blåbär
1 dl havregryn
1 digestivekex
- Blanda 1 hel banan med mjölken i en blender eller annan beredare.
- Häll i blåbären
- Rör ner havregrynen
- Smula sist ner digestivekexet
Voilá!! Du har nu en god och nästintill nyttig energikälla.
1 hel banan
2 dl mjölk/soyamjölk (jag tycker soyamjölken blir godare)
1/2-1 dl blåbär
1 dl havregryn
1 digestivekex
- Blanda 1 hel banan med mjölken i en blender eller annan beredare.
- Häll i blåbären
- Rör ner havregrynen
- Smula sist ner digestivekexet
Voilá!! Du har nu en god och nästintill nyttig energikälla.
Neee...
Att ställa klockan på 07:00 för att ringa jobbet och meddela att jag inte kommer och samtidigt se solen och den klarblå himlen utanför känns inte bra. Men så blir det när halsen värker och näsan täppt igen. Ingen idé att somna om, sitter istället i Åsas säng med tv:n på. Det handlar om kroppar. Alltid lika intressant. Själv har jag nått en punkt då jag inte orkar bry mig längre. Choklad är gott, glass är gott, mat är himmelskt! Samtidigt matas man med ideal hit, ideal dit. Försöker leva efter mottot att man kan äta allt men inte jämt.
Skulle träffat Hamps i lördags efter Mariefred men istället blev det två alvedon och sängen. Samma sak igår, istället för Hampus blev det alvedon och glass.
Vill bli frisk nu, våren är för fin för att tillbringas i sängen..
Skulle träffat Hamps i lördags efter Mariefred men istället blev det två alvedon och sängen. Samma sak igår, istället för Hampus blev det alvedon och glass.
Vill bli frisk nu, våren är för fin för att tillbringas i sängen..
Mariefred.
Igår åkte vi till Mariefred, jag Åsa och Martin. Helt oslagbart väder och så himla mysigt var det! Jag har blivit sjuk och vi håller på och tittar på Alla talar om Grace, men nu ska vi ta en sväng till Vällingby, fast jag mår inget vidare. Men glad är jag. Skriver mer senare..
Sunlight!
Sitter på tunnelbanan mot Kungsholmen i den härligaste vårsolen med radion i öronen där Roxette spelar Everytime I see you. Livet är helt okej kan jag säga. ;) snart sitter jag med en sax i håret och efter det ska jag möta upp Mackan om allt går enligt mina planer. This life is worth living!
Godmorgon!
Idag är en härlig dag. Solen skiner nästan, strax gör den det på riktigt! Sitter på jobbet med inget att göra, inga barn har ännu kommit. I eftermiddag ska jag impulsklippa mig. Ett vårfint hår kan nog aldrig vara fel.
Jo, solen skiner nog, bara det att jag sitter i "fel rum" för att se det.
Ikväll blir det galej, för Micken fyller år. Grattis Micken!!
Ni vet ju vad jag älskar..
Jag är ju sådär oförklarligt fäst vid regn. Jag älskar regn. Duggregn, ösregn, vårregn, sommarregn. Regn i alla dess former. Jag vet inte varför eller hur jag upptäckte det. Minns att jag älskade att ligga i sängen i Trosa med öppet fönster en sen sommarkväll och höra regnet mot altantaket utanför. Jag minns att jag brukade promenera fram och tillbaka längs ån i Trosa med droppar från ett duggregn i pannan. Jag minns när jag stod på Rundkyrkoallén i ett hällregn med mina läppar mot någon annans. Minns när vi var små, när Åsa och jag tog på oss baddräkter och sprang ut på gården och ställde oss vid stuprännorna och blötte fötterna på somrarna. Minns du Åsa? Jag minns när jag och Mikaela och våra hjärtesorger gick vilse i ett kallt, tidigt vårregn utan stopp.
Lost and found.
Imorgon ska jag ta med mig solglasögonen till jobbet. Ja det ska jag! Oslagbart väder. Imorse var likt de andra mornarna denna vecka något sömnig. Började klockan 7:45 och gick upp 07:25. Det ni. Tror ni jag kom i tid? Ja det gjorde jag!
Ligger i min fluffiga säng bland täcken och kuddar och lyssnar på Bowie, just nu Rebel Rebel, annars har jag gått och nyförälskat mig i When i'm five. Jag är så jäkla konsertsugen! Nån som vet något som skulle passa mig?
Jag vet inte om ni fattar riktigt. Jag fattar inte heller men jag har ett jäkla rus som liksom inte ger sig. Det är inte ständigt, men det är återkommande. Thanks to the man I call Starman.
Ligger i min fluffiga säng bland täcken och kuddar och lyssnar på Bowie, just nu Rebel Rebel, annars har jag gått och nyförälskat mig i When i'm five. Jag är så jäkla konsertsugen! Nån som vet något som skulle passa mig?
Jag vet inte om ni fattar riktigt. Jag fattar inte heller men jag har ett jäkla rus som liksom inte ger sig. Det är inte ständigt, men det är återkommande. Thanks to the man I call Starman.
APRIL APRIL DIN DUMMA SILL!
Hej min närmaste dagbok just nu. Idag är det april den första. Jag älskar 1:a april. Tycker det är en fantastisk dag. Och även denna 1:a april. Solen fullkomligt strålade när jag slog upp mina grönmelerade små ögon imorse. Marken var fuktig och det luktade blöt jord när jag cyklade till jobbet. Hela eftermiddagen har solen klappat min näsa och vi åt till och med mellanmål ute.
Tog en promenad på rasten och stötte på Pelle, Sofias morfar. Ja, alltså jag stötte på honom, inte stötte på honom, så har vi klargjort det.
Blev totallurad idag också. Jag som var så på min vakt, men inte tillräckligt. Åsa den lille jäkeln ringde mig och sa att hon bestämt sig för att flytta tillbaka till Upplands Väsby och för några sekunder blev jag alldeles tyngd och besvärad. Jo men jag har funderat och det känns som det rätta, sa hon. NÄÄÄÄE ÅSA, NÄÄÄE, hann jag säga innan hon gormade APRIL APRIL DIN DUMMA SILL!! Jag kan inte annat än hålla med. April april min DUMMA sill!