Vårregn.
Idag när jag cyklade hem från Albin och Elsa började det regna. Vilken känsla. Jag har längtat efter det hela vintern, det första vårregnet, har något särskilt. Och jag hoppas det blir fler. Men då ska de komma efter en solig morgon, dag eller kväll. Kände ett lyckorus genom kroppen. Inte bara för regnets skull utan för regnet i kombination med något annat. Jag cyklade med ett leende på läpparna hela vägen hem =)
Det blir en tur på cykeln.
Att gå upp kl 06:00 två dagar efter att man vridigt tillbaka klockan trodde jag skulle te sig omärkbart. Icke. Nog fan kände min kropp att klockan egentligen bara var 05:00 i morse. Jag skrattade nästan åt det. Det enda jag kunde tänka var, bara lite till. Men nej, solen sken redan svagt så jag gick upp och gjorde mig en läskande smoothie, för det var just vad den var. Jag var vråltörsigt när jag vaknade och bråttom fick jag eftersom jag inte gick upp direkt.
Dessutom pratade jag med Andreas Josefson på telefon igår, sjuukt länge sedan men vi har pratat lite på Facebook sista tiden och igår mitt i allt frågade han om vi inte kunde höras på telefon istället när vi ändå pratade. Sagt och gjort, ett par timmar går fort ibland och klockan var plötsligt alldeles för mycket egentligen. Det är konstigt hur det blir med vissa människor. Vi har inte setts på säkert 3 år och ändå var allt precis som vanligt, det konstaterade vi bägge två. Kändes så jäkla bra att höra att det var samme Andreas där i luren som när jag var 16 och lärde känna honom. Men vad små vi var då. Jag 16, han 18.
Var i parken med barnen hela förmiddagen och det dröjde inte länge innan vi slet av oss både mössor, vantar och jackor. 31:a mars, VÅREN är här!! Tar en tur på cykeln strax till Elsa och Albin.
Knock knock, come back.
Dessutom pratade jag med Andreas Josefson på telefon igår, sjuukt länge sedan men vi har pratat lite på Facebook sista tiden och igår mitt i allt frågade han om vi inte kunde höras på telefon istället när vi ändå pratade. Sagt och gjort, ett par timmar går fort ibland och klockan var plötsligt alldeles för mycket egentligen. Det är konstigt hur det blir med vissa människor. Vi har inte setts på säkert 3 år och ändå var allt precis som vanligt, det konstaterade vi bägge två. Kändes så jäkla bra att höra att det var samme Andreas där i luren som när jag var 16 och lärde känna honom. Men vad små vi var då. Jag 16, han 18.
Var i parken med barnen hela förmiddagen och det dröjde inte länge innan vi slet av oss både mössor, vantar och jackor. 31:a mars, VÅREN är här!! Tar en tur på cykeln strax till Elsa och Albin.
Knock knock, come back.
Hänger allt på en fjäril?
Godkväll.
Jag har det där i mig. Ruset som liksom dröjt sig kvar. Men det har liksom stannat upp. För vet ni idag såg jag årets första fjäril. Den var brun och orange, till min stora besvikelse. Jag kan hänga upp ett helt år på en fjäril. Jag brukar ha tur, brukar se en citronfjäril först. Men inte i år. I år var den brun. Stor och brun och fladdrade bara till lite grann sådär så att jag hann se den, sedan satte den sig stilla på husväggen. Det betyder att ett otursamt år eller rentav dåligt år väntar. Jag vill inte ha ett dåligt år. Jag är så laddad för ett bra. En ljus fjäril betyder lyckosamt år. Och så dyker det upp en brun fjäril.
Jag har det där i mig. Ruset som liksom dröjt sig kvar. Men det har liksom stannat upp. För vet ni idag såg jag årets första fjäril. Den var brun och orange, till min stora besvikelse. Jag kan hänga upp ett helt år på en fjäril. Jag brukar ha tur, brukar se en citronfjäril först. Men inte i år. I år var den brun. Stor och brun och fladdrade bara till lite grann sådär så att jag hann se den, sedan satte den sig stilla på husväggen. Det betyder att ett otursamt år eller rentav dåligt år väntar. Jag vill inte ha ett dåligt år. Jag är så laddad för ett bra. En ljus fjäril betyder lyckosamt år. Och så dyker det upp en brun fjäril.
Helt perfekt.
Helgen har varit fantastisk. I fredags träffade jag Sofia, som jag inte ens sett sedan 2000. Hon kom hit hem och vi åt lite godis, sedan gick vi till hennes mormor och morfar som bor i en sekelskiftsvilla (hoppas alla fattar) här i närheten. Hur fin som helst, så där riktigt fin, som barna i Bullerbyn. Vi satt i deras vardagsrum, pratade om Viktor, om Trosa, om skolan och små saker, stora saker. Har inte varit där sedan -00, då bodde Sofia hos dem och vi var där jämt, jämt!
Hennes morfar Pelle tog fram chokladask och bjöd på äppeldricka. Jag älskar att vara hos äldre, vänliga människor. De kraamde mig, klappade mig på kinden och sa att jag var mig precis lik. När jag skulle gå sa morfar Pelle att jag får komma när jag vill.
Sofia följde mig en bit på vägen, när jag kom hem lyssnade jag på musik ända tills Åsa kom vid tvåtiden.
Igår gick jag upp vid 11-tiden, åt belgiska våfflor med Ben & Jerry's-glass. Sedan mötte jag Sofia igen och vi tog en promenad, gick hem hit och sedan promenerade vi till Ulla och Pelle. Där gräddades det våfflor i stora lass,tjocka fluffiga, som v sedan åt i kökssoffan med hjortronsylt, hallonsylt, blåbärssylt och grädde. Fantastiskt mysigt och framför allt gott.
Klockan halv sex plingade jag på hos Milton, Caesar, Urban och Susanne. Två gulliga killar (okej tre ;) ) mötte mig i förstun, Susanne stod och diskade. Strax efter 18 gick de och vi tittade på Nalle Puh. Caesar somnade ganska fort men innan det ville han sitta i knäet en lång stund. Milton däremot ville vara uppe med mig och det fick han. Någon fördel ska man ju ha när man har barnvakt. Han somnade med huvudet i mitt knä i soffan.
Åsa hämtade mig, jag blev så himla glad, SÅ skönt att slippa åka kommunalt. Vi var uppe tills klockan ställdes om och tänk va, nu har vi sommartid!! Jag kunde inte njuta mer. Imorse vaknade jag samtidigt som Åsa, vi åkte till stan och jag har köpt så fina plagg att det kittlar i magen, och det händer inte ofta. Jag är så nöjd. I detta nu tittar jag och Åsa på Beck. Helgen kunde inte varuít bättre. Jag är så nöjd.
Hade velat träffa Hampus, var tänkt att vi skulle äta pannkakor, men missar man ett tåg kommer det snart ett nytt, kanske med sittplats.
Hennes morfar Pelle tog fram chokladask och bjöd på äppeldricka. Jag älskar att vara hos äldre, vänliga människor. De kraamde mig, klappade mig på kinden och sa att jag var mig precis lik. När jag skulle gå sa morfar Pelle att jag får komma när jag vill.
Sofia följde mig en bit på vägen, när jag kom hem lyssnade jag på musik ända tills Åsa kom vid tvåtiden.
Igår gick jag upp vid 11-tiden, åt belgiska våfflor med Ben & Jerry's-glass. Sedan mötte jag Sofia igen och vi tog en promenad, gick hem hit och sedan promenerade vi till Ulla och Pelle. Där gräddades det våfflor i stora lass,tjocka fluffiga, som v sedan åt i kökssoffan med hjortronsylt, hallonsylt, blåbärssylt och grädde. Fantastiskt mysigt och framför allt gott.
Klockan halv sex plingade jag på hos Milton, Caesar, Urban och Susanne. Två gulliga killar (okej tre ;) ) mötte mig i förstun, Susanne stod och diskade. Strax efter 18 gick de och vi tittade på Nalle Puh. Caesar somnade ganska fort men innan det ville han sitta i knäet en lång stund. Milton däremot ville vara uppe med mig och det fick han. Någon fördel ska man ju ha när man har barnvakt. Han somnade med huvudet i mitt knä i soffan.
Åsa hämtade mig, jag blev så himla glad, SÅ skönt att slippa åka kommunalt. Vi var uppe tills klockan ställdes om och tänk va, nu har vi sommartid!! Jag kunde inte njuta mer. Imorse vaknade jag samtidigt som Åsa, vi åkte till stan och jag har köpt så fina plagg att det kittlar i magen, och det händer inte ofta. Jag är så nöjd. I detta nu tittar jag och Åsa på Beck. Helgen kunde inte varuít bättre. Jag är så nöjd.
Hade velat träffa Hampus, var tänkt att vi skulle äta pannkakor, men missar man ett tåg kommer det snart ett nytt, kanske med sittplats.
He saves me.
Solen strålade imorse. Jag låg kvar i sängen, sträckte ut min kropp och stannade tiden en stund. Ibland går det, som när solens strålar når överallt och vinden är stilla. När man inte kan räkna sekunderna men tiden ändå inte har något stopp. Då vet man inte om den går eller stannat.
Jag cyklade till blomsteraffären och valde ut blommor till Viktor. En ros och vita nejlikor blev det. Två buketter. En för mig, en för Caroline, som resulterade i två för Viktor. Mötte Caroline vid busshållplatsen, den fina människan som funnits där sedan första dagen i sjuan. Hon var så fin idag med putande mage (hon ska få barn) och sitt friska ansikte. Hon är så fin hon. Vi hann med att le både en och fyra gånger åt minnen av Viktor under resan.
Gick bra hela resan. Men ju längre vi kom desto tydligare kände jag det där trycket över bröstet som jag förträngt. Det går inte att förbereda sig inför en begravning. Det visste jag den här gången. Precis som vid Martins begravning inbillade jag mig ändå att jag skulle "klara" det här som jag så sjukt kallar det.
Klara en begravning? "Klarar" man en begravning för att man inte gråter? Så många minnen rullar förbi och med Viktor är det så att det finns liksom inget slut. När vi var på Kolmården, när vi hade klassdisco, när vi diskuterat, när han, jag och Robin var först med att ta körkort i mattetabellen, när han och Walle låste klassrummet från två håll och läste stackars fröken Helenas kärleks-sms, när vi var i Gulsippan, alla gympalektioner som Viktor tog på blodigt allvar varje gång, hans sätt att bli högröd i ansiktet, antingen när han var arg eller svettig, för det blev han. Hans non-stop humor som fick vem som helst att skratta, när han sa att han hette Tore när vi hade vikarie, när vi vann glassvarvet, när han ställde till det och det alltid slutade med skratt i alla fall, alla mentorsträffar som blev allt annat än mentorsträffar, när han redovisade, när han hängde över kafeteriadisken och bad Ewa om att få köpa en macka på krita. När vi var i Koviken, alla kvällar i Backlura, när vi sköt med soft air gun hemma hos honom och jag trodde det hette soft agan, när han gjorde vad som helst till en tävling, när han skulle sy i syslöjden, hur han bjöd på sig själv i alla stunder.
Det går inte att hålla ögonen torra då. Först spelades Everybody hurts med R.E.M. Sedan var det själva begravningsakten, farvälet, Bara om min älskade väntar med Nationalteatern, Tears in heaven, Sång till friheten, Sommarkort och Amazing Grace på orgel. Om du lämnar mig nu med Miss Li och Lars Winnerbäck.
Att se hans familj, och hans Sara, det visste jag skulle göra ont. Det är som att det inte finns någon tröst. Har bara träffat Viktors föräldrar några få gånger hemma hos honom, sedan har de varit med på skolavslutningar och sådant men då pratade man ju inte. Lina har jag träffat några fler gånger men hon var så liten då. Lilla lilla Lina. Emma har jag bara träffat hos Emily när hon varit med Nicole.
Så svårt när man kommer fram till familjen efter att man lämnat sin blomma. Hur gör man? Ingen blick tröstar, ingen hand värmer. Detta är deras sorg. Det är svårt att hantera andras sorg.
Funderade en kort stund för några veckor sedan på om jag skulle gå eller inte, just för att det var så många jag trodde skulle gå men som inte skulle det. Men jag känner att Viktor varit en stor del av min barndom och ungdom och han har gett mig så många minnen att det skulle kännas så fel att inte gå. Hade bara önskat att fler från skolan varit där. Walle kom, Martin kom, Robin kom och Alex skymtade jag. Var skönt att prata lite med Martin. Allt känns som igår.
Längst bak satt Kalle, helt oväntat för mig. Hade ingen aning om att de kände varandra och för mig var det ett ganska olustigt ställe att ses på. Men nånstans kändes det skönt att se honom också. Finns något tryggt i Kalle.
En del av mig vill inte förstå det som hänt. Jag vill så gärna tro att han finns här nånstans som vanligt och ha kvar min bild av vår framtida klassåterträff, för jag vet, jag vet att allt skulle vara som då, när vi var små, när vi räknades som barn och jag har så länge sett fram emot den där klassträffen och att återknyta kontakten igen med allt som var vi.
Sov gott, Viktor Wendell
Efter begravningen åkte jag hem och drog på mig myskläder för att sedan ha möte 3 timmar med jobbet. Är helt slut nu men tack vare någon känns allt okej.
He saves me. He doesn't know, but he does. Again. Again. Don't want him to go away. But if he does, I will remember everything.
Jag cyklade till blomsteraffären och valde ut blommor till Viktor. En ros och vita nejlikor blev det. Två buketter. En för mig, en för Caroline, som resulterade i två för Viktor. Mötte Caroline vid busshållplatsen, den fina människan som funnits där sedan första dagen i sjuan. Hon var så fin idag med putande mage (hon ska få barn) och sitt friska ansikte. Hon är så fin hon. Vi hann med att le både en och fyra gånger åt minnen av Viktor under resan.
Gick bra hela resan. Men ju längre vi kom desto tydligare kände jag det där trycket över bröstet som jag förträngt. Det går inte att förbereda sig inför en begravning. Det visste jag den här gången. Precis som vid Martins begravning inbillade jag mig ändå att jag skulle "klara" det här som jag så sjukt kallar det.
Klara en begravning? "Klarar" man en begravning för att man inte gråter? Så många minnen rullar förbi och med Viktor är det så att det finns liksom inget slut. När vi var på Kolmården, när vi hade klassdisco, när vi diskuterat, när han, jag och Robin var först med att ta körkort i mattetabellen, när han och Walle låste klassrummet från två håll och läste stackars fröken Helenas kärleks-sms, när vi var i Gulsippan, alla gympalektioner som Viktor tog på blodigt allvar varje gång, hans sätt att bli högröd i ansiktet, antingen när han var arg eller svettig, för det blev han. Hans non-stop humor som fick vem som helst att skratta, när han sa att han hette Tore när vi hade vikarie, när vi vann glassvarvet, när han ställde till det och det alltid slutade med skratt i alla fall, alla mentorsträffar som blev allt annat än mentorsträffar, när han redovisade, när han hängde över kafeteriadisken och bad Ewa om att få köpa en macka på krita. När vi var i Koviken, alla kvällar i Backlura, när vi sköt med soft air gun hemma hos honom och jag trodde det hette soft agan, när han gjorde vad som helst till en tävling, när han skulle sy i syslöjden, hur han bjöd på sig själv i alla stunder.
Det går inte att hålla ögonen torra då. Först spelades Everybody hurts med R.E.M. Sedan var det själva begravningsakten, farvälet, Bara om min älskade väntar med Nationalteatern, Tears in heaven, Sång till friheten, Sommarkort och Amazing Grace på orgel. Om du lämnar mig nu med Miss Li och Lars Winnerbäck.
Att se hans familj, och hans Sara, det visste jag skulle göra ont. Det är som att det inte finns någon tröst. Har bara träffat Viktors föräldrar några få gånger hemma hos honom, sedan har de varit med på skolavslutningar och sådant men då pratade man ju inte. Lina har jag träffat några fler gånger men hon var så liten då. Lilla lilla Lina. Emma har jag bara träffat hos Emily när hon varit med Nicole.
Så svårt när man kommer fram till familjen efter att man lämnat sin blomma. Hur gör man? Ingen blick tröstar, ingen hand värmer. Detta är deras sorg. Det är svårt att hantera andras sorg.
Funderade en kort stund för några veckor sedan på om jag skulle gå eller inte, just för att det var så många jag trodde skulle gå men som inte skulle det. Men jag känner att Viktor varit en stor del av min barndom och ungdom och han har gett mig så många minnen att det skulle kännas så fel att inte gå. Hade bara önskat att fler från skolan varit där. Walle kom, Martin kom, Robin kom och Alex skymtade jag. Var skönt att prata lite med Martin. Allt känns som igår.
Längst bak satt Kalle, helt oväntat för mig. Hade ingen aning om att de kände varandra och för mig var det ett ganska olustigt ställe att ses på. Men nånstans kändes det skönt att se honom också. Finns något tryggt i Kalle.
En del av mig vill inte förstå det som hänt. Jag vill så gärna tro att han finns här nånstans som vanligt och ha kvar min bild av vår framtida klassåterträff, för jag vet, jag vet att allt skulle vara som då, när vi var små, när vi räknades som barn och jag har så länge sett fram emot den där klassträffen och att återknyta kontakten igen med allt som var vi.
Sov gott, Viktor Wendell
Efter begravningen åkte jag hem och drog på mig myskläder för att sedan ha möte 3 timmar med jobbet. Är helt slut nu men tack vare någon känns allt okej.
He saves me. He doesn't know, but he does. Again. Again. Don't want him to go away. But if he does, I will remember everything.
Extraoridnärt en måndag i mars.
Milt sagt. Hur kan en enda människa få en annan människa att känna att hon lever? Märklig dag, märkliga känslor, känsla av rus, otålighet, förväntan och mening. Någon dyker upp från ingenstans. Någon prickar precis rätt, leker leken som hon nästintill glömt. Det kan vara över imorgon. Men det spelar ingen roll. Hon, det vill säga jag har ändå fått uppleva extraordinärt en måndag i mars.
Vi tar det igen.
Känner såhär idag igen:
Steg upp i gryningen, okej, inte riktigt gryningen, men i helt okej morgontid. Gjorde mig en fräsch smoothie på blåbär, björnbär, banan, havregryn och soyamjölk. Mumsimumsi! Sedan spatserade jag iväg till affären för att köpa nyponsoppa till min trasiga lillasyster som mest ligger i sängen och spelar Harpan. Efter det tog jag en 50 minuters promenad i solskenet och stannade någon halvtimme hos Tyleborns. Tina hade precis bakat bullar och det doftade underbart! Fick med mig två stycken till lilla Åsa och nu är jag hemma igen! Och nu väntar det kanonstädning här, jojo! Nu ska ni få se på andra bullar! Och ikväll blir det antingen middag hos mamma eller myshäng med Carro och Evelina.
Puss på er!
Steg upp i gryningen, okej, inte riktigt gryningen, men i helt okej morgontid. Gjorde mig en fräsch smoothie på blåbär, björnbär, banan, havregryn och soyamjölk. Mumsimumsi! Sedan spatserade jag iväg till affären för att köpa nyponsoppa till min trasiga lillasyster som mest ligger i sängen och spelar Harpan. Efter det tog jag en 50 minuters promenad i solskenet och stannade någon halvtimme hos Tyleborns. Tina hade precis bakat bullar och det doftade underbart! Fick med mig två stycken till lilla Åsa och nu är jag hemma igen! Och nu väntar det kanonstädning här, jojo! Nu ska ni få se på andra bullar! Och ikväll blir det antingen middag hos mamma eller myshäng med Carro och Evelina.
Puss på er!
Till dig min vän.
Du är skör som en istapp men istället för att låta dig gå i tusen bitar ska jag ställa dig i solen och se dig sakta smälta framför mig. Sedan ska jag begrava dig i havet.
-Jessica Bergström
09-03-20
09-03-20
Så äckligt bra.
Hampus skickade till mig.
Vilken härlig dag lalalalalalalala.
Har varit hemma i hela 45 minuter och nu väntar min helgspurt!! Det ni. Nu ska här tvättas, skuras, gnos och trallas. För nu ska jag fira in våren med några riktiga tag. Ska plocka ihop tvätten bara sedan kör jag! Wow wow wow! Känns såå bra!
Tillbaka till 90-talet.
Borde sova för länge sedan men blev sittandes på golvet inne hos Åsa fram till nyss skrattandes över gamla minnen. Hur många som helst. T.ex. när vi försökte lära Martin att svara Martin i telefon och inte bara ropa HALLÅ!! när han lyfte på luren och han istället började svara MARTIN MARTIN MARTIN med ett stort leende. Eller när vi var i fjällen med kusinerna och mamma lurade i dem att hon bytte dialekt på onsdagar och Micke sedan ringde henne kommande onsdag bara för att se om hon pratade skånska som onsdagen innan i fjällen.
Eller när Åsa, jag och Emily var på vårat första gårdsdisco i Gulsippan (det var coolt!!) när jag och Emily gick och spanade på en kille en hel kväll och puttade på varandra för att bjuda upp honom och Åsa i slutet av kvällen stått bakom honom i godiskön och kommer fram till oss och säger: Han heter Jenny. Så jäkla kul. Han var en hon. Låten nedan spelades på repeat den kvällen =) Nu är det sovadags, underbar dag väntar imorgon!
Eller när Åsa, jag och Emily var på vårat första gårdsdisco i Gulsippan (det var coolt!!) när jag och Emily gick och spanade på en kille en hel kväll och puttade på varandra för att bjuda upp honom och Åsa i slutet av kvällen stått bakom honom i godiskön och kommer fram till oss och säger: Han heter Jenny. Så jäkla kul. Han var en hon. Låten nedan spelades på repeat den kvällen =) Nu är det sovadags, underbar dag väntar imorgon!
Det blev inget.
Det blev inget inlägg igår. Jag var knockad. Jag låg i sängen från det att jag kom hem kl. 17:15 till dess att klockan var 20:30. Då tog jag en springtur. I protest mot mig själv. Nu får det fan vara nog med vintersegheten. Men den sitter som ett klister runt hela mig. Flåsade mig igenom halva närområdet och besökte ett par nostalgiska platser på färden. Avslutade rundan med att utbyta några fraser med min goda vän och tant Anna. Hon har trots alt fyllt 50. Hon är klok på ett skönt sätt. Inte som i rätt och riktig utan i hennes lättsamma personlighet. Vi är kanske som natt och dag men det finns ingen jag pratar så avslappnat med som med henne. Jag tror hon på något sätt (utan att hon fattar det själv) förstår sig på min invecklade hjärna.
Idag slutar jag halv fem. Fint. Robin Wilhelmsen hörde av sig igår. Vi ska ta och ses. Känns så skumt med människor som man känt på djupet men som man glidit ifrån men fortfarande har kontakt med. Robin och Jessica är ett annat liv, men minnena är oslagbara. Hörde Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå igår och då tänker jag alltid på Robin. Han gav mig en skiva när vi gick i 8:an, 9:an nånting. Kommer inte exakt ihåg vilka låtar som var med men att den var med minns jag absolut. Vi provlyssnade skivan hemma hos honom och jag minns att det var vår och att jag stod i hans fönster och såg på himlen och allt det gröna. Ni vet hur det känns va när man varje gång man hör en viss låt kan återuppleva en känsla man hade för länge sedan?
Robin var värdens bästa kompis. Jag kunde liksom alltid räkna med honom. Minns hans lilla tal han höll på julavslutningen när jag skulle flytta till Trosa. Inför hela högstadiet. Alla andra har förstås glömt, men jag kommer ihåg. Jag kommer ihåg allt.
Nej nu ska jag ta en promenad min sista stund på rasten. Glad torsdag på er!
Love love love!
Idag slutar jag halv fem. Fint. Robin Wilhelmsen hörde av sig igår. Vi ska ta och ses. Känns så skumt med människor som man känt på djupet men som man glidit ifrån men fortfarande har kontakt med. Robin och Jessica är ett annat liv, men minnena är oslagbara. Hörde Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå igår och då tänker jag alltid på Robin. Han gav mig en skiva när vi gick i 8:an, 9:an nånting. Kommer inte exakt ihåg vilka låtar som var med men att den var med minns jag absolut. Vi provlyssnade skivan hemma hos honom och jag minns att det var vår och att jag stod i hans fönster och såg på himlen och allt det gröna. Ni vet hur det känns va när man varje gång man hör en viss låt kan återuppleva en känsla man hade för länge sedan?
Robin var värdens bästa kompis. Jag kunde liksom alltid räkna med honom. Minns hans lilla tal han höll på julavslutningen när jag skulle flytta till Trosa. Inför hela högstadiet. Alla andra har förstås glömt, men jag kommer ihåg. Jag kommer ihåg allt.
Nej nu ska jag ta en promenad min sista stund på rasten. Glad torsdag på er!
Love love love!
För nu är det vår!!
Tog en promenad på rasten och fyyy vad underbart väder det är! Dessa dagar har jag nog det bästa jobbet. Tog en tripp till affären och råkade träffa Inés och Carlos, vilket betydde ännu mera sol i mitt liv. Men nu är det back to work. Jag hoppas jag är på humör för ett ordentligt inlägg ikväll.
Jag bjuder mig själv på te.
Du som hade allt att säga säger ingenting
Men dina tankar dom hörs ändå
Din tystnad säger allt som dina läppar vill
men inte just nu kan förmå
På dina fingrar så räknar du månader
och i själen så räknar du sår
Och pappret framför dej som är så fullt av små streck
visar ett streck för varje år
På kvällen går du ner till parken
Viskar till statyerna
Och fastän dom aldrig svarar dej
så vet du att dom förstår
För höstlöven som virvlar runt dina fötter
ska bära dina ord
Du springer över tundran och skriker högt
när du vet att ingen annan ser
Du vandrar längs järnvägsspåren du älskar
och vinkar åt tågen och ler
Sen sätter du dig på ett café nånstans
Och bjuder dig själv på te
Men dina tankar dom hörs ändå
Din tystnad säger allt som dina läppar vill
men inte just nu kan förmå
På dina fingrar så räknar du månader
och i själen så räknar du sår
Och pappret framför dej som är så fullt av små streck
visar ett streck för varje år
På kvällen går du ner till parken
Viskar till statyerna
Och fastän dom aldrig svarar dej
så vet du att dom förstår
För höstlöven som virvlar runt dina fötter
ska bära dina ord
Du springer över tundran och skriker högt
när du vet att ingen annan ser
Du vandrar längs järnvägsspåren du älskar
och vinkar åt tågen och ler
Sen sätter du dig på ett café nånstans
Och bjuder dig själv på te
Tack Thåström!
Det var med blandade känslor jag klev in på mitt älskade Cirkus på Djurgården igår. För mig är Cirkus hemma och när man är hemma vill man att det ska kännas bra. Thåström har alltid hängt där i bakgrunden nånstans i mitt liv och även inför honom har jag haft blandade känslor. Sedan jag var liten har jag känt en blandad känsla av rädsla och beundran inför denne man. De vuxna pratade ofta om honom som lite galen och oberäknelig medan jag tyckte att hans röst talade för något annat. Jag har alltid tyckt om Thåströms röst, främst i hans ballader men också i hans lite galnare låtar. Därför var jag igår lite orolig över vilken bild som skulle visa sig vara den sanna.
Jag förundras över hur en röst kan skilja sig så ifrån kroppen den lever i. Thåström, en liten man med en stor röst, kanske är det den mest rättvisa benämningen. Liten till kroppen men stor till sinnet. Där och då var allt perfekt. Jag trivdes och jag gillade det jag hörde, men det lämnade inget särskilt avtryck. Det har jag nog aldig varit med om. Men jag menar verkligen att när jag stod där på golvet inne på Cirkus så var det perfekt, men idag är detta igår. Så kände jag inte efter Bowie, så känner jag inte efter Bo Kaspers och inte efter Winnerbäck. Nånstans tänker jag att det kanske är så att jag inte "känner" Thåström riktigt än. Jag har bara sett någor enstaka Youtube-klipp eller ett och annat framträdande på tv.
Helt klart är i alla fall att jag kommer gå igen, när tillfälle ges. Bästa låten igår var Varför är du så tyst?
Video Varför är du så tyst?
Live Cirkus 14/3
Jag förundras över hur en röst kan skilja sig så ifrån kroppen den lever i. Thåström, en liten man med en stor röst, kanske är det den mest rättvisa benämningen. Liten till kroppen men stor till sinnet. Där och då var allt perfekt. Jag trivdes och jag gillade det jag hörde, men det lämnade inget särskilt avtryck. Det har jag nog aldig varit med om. Men jag menar verkligen att när jag stod där på golvet inne på Cirkus så var det perfekt, men idag är detta igår. Så kände jag inte efter Bowie, så känner jag inte efter Bo Kaspers och inte efter Winnerbäck. Nånstans tänker jag att det kanske är så att jag inte "känner" Thåström riktigt än. Jag har bara sett någor enstaka Youtube-klipp eller ett och annat framträdande på tv.
Helt klart är i alla fall att jag kommer gå igen, när tillfälle ges. Bästa låten igår var Varför är du så tyst?
Video Varför är du så tyst?
Live Cirkus 14/3
Musikhelg.
Igår var jag och Åsa hos mamma som var i Sundsvall och lagade mat och kollade på melodifestivalen. Jag är ändå klart nöjd med resultatet. Ugglas var bäst men jag tror vi kommer vinna hela contesten med La Voix. Så det blir nog bra det med. Efter det körde Åsa mig till Fridhemsplan där lite trevligt hemmakalas väntade.
Idag har jag liksom inte hunnit ta mig för något men nu ska jag göra det fint i köket och sedan baka kolakakor till Åsa. Efter det hoppas jag på att hinna fixa och dona ännu lite mer för att sedan dra mig mot Cirkus och Thåström. En riktig musikhelg det här.
Men i detta nu finns ingen tid att förlora, bara att börja! Termometern visar 6 grader. Vår?
Idag har jag liksom inte hunnit ta mig för något men nu ska jag göra det fint i köket och sedan baka kolakakor till Åsa. Efter det hoppas jag på att hinna fixa och dona ännu lite mer för att sedan dra mig mot Cirkus och Thåström. En riktig musikhelg det här.
Men i detta nu finns ingen tid att förlora, bara att börja! Termometern visar 6 grader. Vår?
Så lite kan kännas så mycket.
Ikväll har varit så bra. Kom hem från konferensdagen med jobbet fylld av energi, lyssnade på en fantastisk människa. Lisbeth Carlborg tror jag hon hette. Jag blev helt tagen, har ni möjlighet, så gå på en av hennes föreläsningar.
Strax efter 20:00 kom Åsa hem och vi började fixa och dona här. Hade glömt att man kan ha så mysigt när man samtidigt gör så tråkiga saker som att rensa och städa men det hade vi verkligen och till och från skrattade vi så vi nästan kissade på oss. Hon tjatade om att jag skulle ta tag i förrådet som för övrigt ser ut som Bosnien Hercegovina på 90-talet, fast värre! Jag gjorde allt jag kunde komma på för att slippa men det slutade med att vi tog med oss musik ut i trappuppgången där jag började rensa mitt förråd. Åsa satt på golvet och spelade Harpan på datorn varvat med att tvingas titta upp var femte sekund då jag ville visa alla fantastiska och skojiga fynd som dök upp allt eftersom. Och det är inte många prylar/kläder jag har som inte bär på en ganska spännande historia.
Roligast av allt var när vi hittade mitt dikthäfte från -98. Det var där och då vi var nära på att kissa på oss. Vilken poet jag var! Och min engelska var fantastisk,
Mitt i allting skulle Åsa skaka ett linne på balkongen men det gled henne ur händerna och hamnade i grannen unders blomsterlåda på balkongen. Åsa sprang ner för att be om att få tillbaka det men till hennes stora förargelse var hon inte hemma. Har du nån lång pinne här nånstans? frågade hon. Ehm, nej, brukar du ha långa pinnar hemma? undrade jag. Det brukade hon inte. Men så kom ungen på den briljanta idén att ta ut dammsugaren på balkongen och dra på starkaste suget. Och mycket riktigt, tror ni inte hon lyckas suga upp linnet från balkongen nedanför?! Man får inte va' dum, det har jag alltid hört.
En lång stund fejjade jag ute i förrådet och till slut tyckte Åsa att det fick vara nog. Hon hade köpt ostbågar, vilka jag fick en sjättedel av (man ska tänka på figuren, eller hur var det?) och så tittade vi på en film. Så jäkla mysigt att ha henne här, vi klarar detta galant må jag säga. Och nu har jag bara 4 femtedelar kvar i förrådet. Känns fantastiskt att i alla fall ha kommit en bit på väg.
Imorgon ska hon och jag promenixa och åka till ett shoppingcenter. Vi tar igen förlorade dar kan man säga. Ungen sussar redan sött. så det ska jag också göra. Det här har varit bästa fredagen på 10 veckor. Förra fredagen var i.o.f.s. också fin, men det kan inte jämföras. Då var jag ju med min kärlek, detta var lycka på ett annat plan. Underbart!
Strax efter 20:00 kom Åsa hem och vi började fixa och dona här. Hade glömt att man kan ha så mysigt när man samtidigt gör så tråkiga saker som att rensa och städa men det hade vi verkligen och till och från skrattade vi så vi nästan kissade på oss. Hon tjatade om att jag skulle ta tag i förrådet som för övrigt ser ut som Bosnien Hercegovina på 90-talet, fast värre! Jag gjorde allt jag kunde komma på för att slippa men det slutade med att vi tog med oss musik ut i trappuppgången där jag började rensa mitt förråd. Åsa satt på golvet och spelade Harpan på datorn varvat med att tvingas titta upp var femte sekund då jag ville visa alla fantastiska och skojiga fynd som dök upp allt eftersom. Och det är inte många prylar/kläder jag har som inte bär på en ganska spännande historia.
Roligast av allt var när vi hittade mitt dikthäfte från -98. Det var där och då vi var nära på att kissa på oss. Vilken poet jag var! Och min engelska var fantastisk,
Mitt i allting skulle Åsa skaka ett linne på balkongen men det gled henne ur händerna och hamnade i grannen unders blomsterlåda på balkongen. Åsa sprang ner för att be om att få tillbaka det men till hennes stora förargelse var hon inte hemma. Har du nån lång pinne här nånstans? frågade hon. Ehm, nej, brukar du ha långa pinnar hemma? undrade jag. Det brukade hon inte. Men så kom ungen på den briljanta idén att ta ut dammsugaren på balkongen och dra på starkaste suget. Och mycket riktigt, tror ni inte hon lyckas suga upp linnet från balkongen nedanför?! Man får inte va' dum, det har jag alltid hört.
En lång stund fejjade jag ute i förrådet och till slut tyckte Åsa att det fick vara nog. Hon hade köpt ostbågar, vilka jag fick en sjättedel av (man ska tänka på figuren, eller hur var det?) och så tittade vi på en film. Så jäkla mysigt att ha henne här, vi klarar detta galant må jag säga. Och nu har jag bara 4 femtedelar kvar i förrådet. Känns fantastiskt att i alla fall ha kommit en bit på väg.
Imorgon ska hon och jag promenixa och åka till ett shoppingcenter. Vi tar igen förlorade dar kan man säga. Ungen sussar redan sött. så det ska jag också göra. Det här har varit bästa fredagen på 10 veckor. Förra fredagen var i.o.f.s. också fin, men det kan inte jämföras. Då var jag ju med min kärlek, detta var lycka på ett annat plan. Underbart!
See you in heaven.
Död död död, vart jag än vänder mig trycks ordet upp i ansiktet på mig. Den här dagen har varit en av de värsta. Och ändå har jag vetat om den sedan den där dagen i december när jag var sju år och gladast på jorden. Då fick jag min älskade katt. Många gånger har jag bävat för den här dagen då vår lilla Stisse inte finns längre men jag har alltid tänkt att när den dagen kommer, då är jag vuxen och kommer ta det bra.
Jag hade rätt på en punkt. Jag är vuxen den här dagen. Och där suddas likheterna av den bilden jag hade som barn ut. För jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara såhär. Ett djur är ett djur och djur dör, så har jag alltid resonerat. Vänners djur har dött och avlivtas, that's life har jag nånstans tyckt även om jag haft medkänsla. Men att vara med om det själv är visst något annat. En vän sedan jag var sju år finns inte längre. En vän som funnits där jämt jämt, sovit vid mina fötter varje natt när jag var barn.
Vuxenvärlden kan dra åt helvete!!!
Idag har jag sett min älskade katt dö. Det är naturligt. Men det gör ont. Och att se honom så sjuk gjorde ont i mig. Bilden gör ont. Jag trodde han skulle somna en natt för att inte vakna mer. Istället slutade han äta, för att sedan sluta dricka, för att sedan röra sig långsammare och långsammare och sedan inte alls och sist av allt se honom ligga alldeles alldeles stilla med vidöppna ögon och andas långsamma andetag utan att röra en min. Tom i blicken.
Mamma tog honom i famnen och vi gick till bilen. Åkte till Djursjukhuset där han gavs en dos för att avsluta sitt liv helt. De frågade om han verkligen levde men det gjorde han, hjärtat slog och han andades, men Stisse var liksom inte där. De tände ljus i rummet och mina tårar forsade. Jag är så ledsen. Min älskade älskade katt. Uttorkad och tunn låg han där och lämnade sitt liv, och ännu ett tomrum i mitt. För vad man än säger, vad man än tycker så är han den mest trogna jag haft i min närhet.
Jag kommer alltid sakna min lilla katt. Och inte visste jag att så många års lycka kunde göra såå ont när en självklar dag som denna kommer. Döden är mig i hasorna och det ena kan inte jämföras med det andra. Jag försöker se honom som ett djur som följt sin naturliga gång. Men jag kan inte.
My love story.
I fredags var jag på Alex's och Leo's spelning. Grymma är de, och det var kul att vara där och se dem. Somnade till slut i min älskades famn och fick min lilla stund av lycka. Men sedan var det tillbaka till verkligheten som gällde och den är väl helt okej. Vi har en Lovestory som jag vet att inte alla får komma ens i närheten av och jag ska försöka vara glad för att jag fått uppleva det istället för att sörja att den tog slut.
Igår hade jag så ont i min visdomstand att jag knappt kunde ta mig ur sängen och idag var jag hemma från jobbet för att få tag i en akut tandläkartid men fick ingen förrän onsdag. Det får duga, då ska den lilla jäkeln bort!
Ikväll kommer Inés över och imorgon ska jag fömodligen träffa E. På onsdag blir jag sambo igen och det är en del att fixa innan dess.
Nu ska jag fortsätta min städning och lyssna på låten nedan som får miga att tänka på när jag var 6 år och lekte med My little ponies!
Music save me.
Finns tyvärr ingen inbäddningsmöjlighet så ni får klicka på länken. Bland det bästa jag hört bara sådär.
Nånstans bortom regnbågen...
Jag tar det redan idag..
Det känns för varje slag. Fortfarande.
Ännu en gång.
Tillägnat Martins vänner:
Att ni tycker jag tagit en plats jag inte är värd, det gör mig illa, illa, illa. Jag har aldrig tagit en plats. Däremot har jag tilldelats en plats. Men det har funnits plats för alla. Jag har tilldelats en plats av Martins föräldrar och den platsen har jag tagit vara på. Jag skulle aldrig byta bort den mot något i världen. Inte ens mot att bli av med era stickande blickar, era ord eller era uppmålade bilder som ni diskuterar sinsemellan av mig.
I ett års tid har jag förtvivlat kämpat för att få min historia bekräftad. Det har varit min tyngsta börda hur hemskt det än må låta. Därför att jag är en accepterande människa. Inte på djupet, men min hjärna accepterar saker som sker. Det gör mig inte till en person utan känslor. Han finns inte längre och kan inte berätta sin historia. Det är orättvist. Några av er kanske tycker att jag skulle varit tyst, vet ni, det tycker jag med. Jag önskar jag hade kunnat. Men jag kunde inte. Kan inte. Ni har allting kvar utom Martin. Ni har en bekräftelse som egentligen inte behövs, minnen, klarhet i det som var. Jag har inget kvar utom Martin. Jag har ingen bekräftelse på det som var vi utom mina dagboksanteckningar, mina minnen, mitt enda foto. Jag säger inte att det ena är lättare än det andra. Jag vet bara hur det känns i mitt hjärta när ni gång på gång betvivlar mina ord. Jag vet bara hur det känns i mitt hjärta när ni föraktar mig. Men ni känner ju inte mig, så hur ska ni veta?
Jag betvivlar inte det ni känner, det ni upplevde med honom. Trots att jag inte har en aning om vad som skett i ert liv med Martin. För jag vet att ni bekräftar varandras historier. Jag kommer aldrig få veta varför ni inte visste om min. Ni har er sanning och jag låter den vara. Jag försöker hitta min sanning och önskar ni kunde låtit den vara under året. För era ögon, era tvivel, känns för varje slag mitt hjärta slår. Fortfarande.
Tillägnat Martins vänner:
Att ni tycker jag tagit en plats jag inte är värd, det gör mig illa, illa, illa. Jag har aldrig tagit en plats. Däremot har jag tilldelats en plats. Men det har funnits plats för alla. Jag har tilldelats en plats av Martins föräldrar och den platsen har jag tagit vara på. Jag skulle aldrig byta bort den mot något i världen. Inte ens mot att bli av med era stickande blickar, era ord eller era uppmålade bilder som ni diskuterar sinsemellan av mig.
I ett års tid har jag förtvivlat kämpat för att få min historia bekräftad. Det har varit min tyngsta börda hur hemskt det än må låta. Därför att jag är en accepterande människa. Inte på djupet, men min hjärna accepterar saker som sker. Det gör mig inte till en person utan känslor. Han finns inte längre och kan inte berätta sin historia. Det är orättvist. Några av er kanske tycker att jag skulle varit tyst, vet ni, det tycker jag med. Jag önskar jag hade kunnat. Men jag kunde inte. Kan inte. Ni har allting kvar utom Martin. Ni har en bekräftelse som egentligen inte behövs, minnen, klarhet i det som var. Jag har inget kvar utom Martin. Jag har ingen bekräftelse på det som var vi utom mina dagboksanteckningar, mina minnen, mitt enda foto. Jag säger inte att det ena är lättare än det andra. Jag vet bara hur det känns i mitt hjärta när ni gång på gång betvivlar mina ord. Jag vet bara hur det känns i mitt hjärta när ni föraktar mig. Men ni känner ju inte mig, så hur ska ni veta?
Jag betvivlar inte det ni känner, det ni upplevde med honom. Trots att jag inte har en aning om vad som skett i ert liv med Martin. För jag vet att ni bekräftar varandras historier. Jag kommer aldrig få veta varför ni inte visste om min. Ni har er sanning och jag låter den vara. Jag försöker hitta min sanning och önskar ni kunde låtit den vara under året. För era ögon, era tvivel, känns för varje slag mitt hjärta slår. Fortfarande.
Det känns för varje slag mitt hjärta slår.
Tillägnat Martins vänner:
I ett års tid har jag förtvivlat kämpat för att få min historia bekräftad. Det har varit min tyngsta börda hur hemskt det än må låta. Därför att jag är en accepterande människa. Inte på djupet, men min hjärna accepterar saker som sker. Det gör mig inte till en person utan känslor. Han finns inte längre och kan inte berätta sin historia. Det är orättvist. Några av er kanske tycker att jag skulle varit tyst, vet ni, det tycker jag med. Jag önskar jag hade kunnat. Men jag kunde inte. Kan inte. Ni har allting kvar utom Martin. Ni har en bekräftelse som egentligen inte behövs, minnen, klarhet i det som var. Jag har inget kvar utom Martin. Jag har ingen bekräftelse på det som var vi utom mina dagboksanteckningar, mina minnen, mitt enda foto. Jag säger inte att det ena är lättare än det andra. Jag vet bara hur det känns i mitt hjärta när ni gång på gång betvivlar mina ord. Jag vet bara hur det känns i mitt hjärta när ni föraktar mig. Men ni känner ju inte mig, så hur ska ni veta?
Jag betvivlar inte det ni känner, det ni upplevde med honom. Trots att jag inte har en aning om vad som skett i ert liv med Martin. För jag vet att ni bekräftar varandras historier. Jag kommer aldrig få veta varför ni inte visste om min. Ni har er sanning och jag låter den vara. Jag försöker hitta min sanning och önskar ni kunde låtit den vara under året. För era ögon, era tvivel, känns för varje slag mitt hjärta slår.
I ett års tid har jag förtvivlat kämpat för att få min historia bekräftad. Det har varit min tyngsta börda hur hemskt det än må låta. Därför att jag är en accepterande människa. Inte på djupet, men min hjärna accepterar saker som sker. Det gör mig inte till en person utan känslor. Han finns inte längre och kan inte berätta sin historia. Det är orättvist. Några av er kanske tycker att jag skulle varit tyst, vet ni, det tycker jag med. Jag önskar jag hade kunnat. Men jag kunde inte. Kan inte. Ni har allting kvar utom Martin. Ni har en bekräftelse som egentligen inte behövs, minnen, klarhet i det som var. Jag har inget kvar utom Martin. Jag har ingen bekräftelse på det som var vi utom mina dagboksanteckningar, mina minnen, mitt enda foto. Jag säger inte att det ena är lättare än det andra. Jag vet bara hur det känns i mitt hjärta när ni gång på gång betvivlar mina ord. Jag vet bara hur det känns i mitt hjärta när ni föraktar mig. Men ni känner ju inte mig, så hur ska ni veta?
Jag betvivlar inte det ni känner, det ni upplevde med honom. Trots att jag inte har en aning om vad som skett i ert liv med Martin. För jag vet att ni bekräftar varandras historier. Jag kommer aldrig få veta varför ni inte visste om min. Ni har er sanning och jag låter den vara. Jag försöker hitta min sanning och önskar ni kunde låtit den vara under året. För era ögon, era tvivel, känns för varje slag mitt hjärta slår.
Och jag vet att du är där, fast du egentligen borde vara här...
Som man bäddar får man ligga är ett av de mest sanningsenliga och klokaste ordspråken jag vet och nånsin har känt till. För vi bäddar våra liv varje dag. Och de formas därefter.
Hur många gånger har jag inte lekt med ditt namn, även om innebörden av ditt namn ändrats med åren.
Så många gånger har jag accepterat att jag vet att du är där, fast du egentligen borde va' här.
Om man har förlösts med tång och sett solen ha sin gång har jag sett som att man först dras ur någonting på ett brutalt sätt där allt går fort och man inte fattar men sedan sett att solen går både upp och ner och morgonen efter att den gått ner går den än en gång upp och sådär fortsätter det i evighet.
Man kan älska trots att världen är som den är.
Och jag vet att du är där, fast du egentligen borde va' här. Som man bäddar, får man ligga.
Jag ska bli SAM-BO!
Min ensamhet är över. Från onsdag nästa vecka så kommer någon mer än jag att snusa här om nätterna. Någon kommer köpa diskmedel, gå ut med soporna varannan gång, diskutera kvällsmat och promenera med mig. Jag är så lycklig för det.
Jag fick tillbaka en del av mig ikväll.
Vi kommer aldrig förstå varför eller hur detta kunde hända. Men jag är så glad att det hände och jag vill inte förlora det. I 180 minuter delade vi allt. Tack E.
Du sa du behövde tid. Du hade tid.
Och jag ger dig all tid i världen, du vet att jag väntar på dig för alltid om det behövs. För det som är du och jag kan jag inte dela med någon annan. Men jag saknar dig så. Tiden läkte vårat sår, men ärren finns kvar. Och jag vill att vi tar hand om dem. Jag vet vi kommer se på varann sådär. Igen och igen och igen. Och nånstans inom mig finns det något som säger att du är min bäste vän.
Yesterday.
Hej vänner.
Idag ser det ut som det kommer bli bra. Solen skiner sådär jättefint och jag har bara lite oro i magen.
Igår hittade vi en hund hos mamma. Den stod på tomten och skällde som en tok, utan koppel och utan halsband. Fick låna grannens koppel och tur var det för oj vad den lilla tjejen drog, och stark var hon! Jag och den lilla tog en promenad runt området för att leta efter en eventuell ägare. Länge var vi ute, men inte en ledsen hundägare så långt ögat kunde nå. Visste inte vad vi skulle göra med henne så jag ringde till polisen, ni som följt mig en längre tid vet hur bra kompis jag blivit med den svenska säkerhetstjänsten. Två timmar efter att vi hittat henne ringde polisen tillbaka och gav oss numret till ägaren. Vi körde bort med Smilla som hunden hette och Lasse Larsson var gladare än gladast. Dessutom blev jag 200 kronor rikare, och det mina vänner, kan det vara värt för att ta en promenad med en okänd hund. Slutet gott, allting gott.
Idag ser det ut som det kommer bli bra. Solen skiner sådär jättefint och jag har bara lite oro i magen.
Igår hittade vi en hund hos mamma. Den stod på tomten och skällde som en tok, utan koppel och utan halsband. Fick låna grannens koppel och tur var det för oj vad den lilla tjejen drog, och stark var hon! Jag och den lilla tog en promenad runt området för att leta efter en eventuell ägare. Länge var vi ute, men inte en ledsen hundägare så långt ögat kunde nå. Visste inte vad vi skulle göra med henne så jag ringde till polisen, ni som följt mig en längre tid vet hur bra kompis jag blivit med den svenska säkerhetstjänsten. Två timmar efter att vi hittat henne ringde polisen tillbaka och gav oss numret till ägaren. Vi körde bort med Smilla som hunden hette och Lasse Larsson var gladare än gladast. Dessutom blev jag 200 kronor rikare, och det mina vänner, kan det vara värt för att ta en promenad med en okänd hund. Slutet gott, allting gott.